Ska jag berätta hur ENVIS min hund är. (det går i familjen.)
Hon hatar att gå i koppel. Hon är van att alltid vara lös när vi går i skogen. Oftast har hon med sig sin bästa kompis Kattens Gustav Svensson.
Så de gånger hon går i koppel så måste man gå samma väga. kurirvägen. Någon annan väg går inte att lura henne att gå på. Finns inte en chans.
Men nu när jag är billös så måste hon ju allt vackert gå hem till mig från mamma och pappa. Vilket hon ABSOLUT inte vill. Inte en chans. Dels hatar hon lägenheten. Och älskar mamma och pappa. Det är dom som äger godiset. Jag äger värmeljus. Jag kan liksom inte konkurera med det.
Så började vi gå. Gick bra tills korsningen Kurirvägen kom. Där stannade hon. Satte sig ned. Och vägrade röra sig när hon insåg att jag skulle gå åt andra hållet.
Hon är en liten hund kanske ni tänker nu.
Hon är en envis hund säger jag.
Blicken hon gav mig har jag inte sett på värken en människa eller djur. Den var svart.
Vars har du tänkt lura mig. Tänkte hon.
Jag har lockat, mutat, burit och funderat på att lämna henne hos första bästa hus. (om det inte vore så att mamma och pappa skulle sluta prata med mig om jag gjorde det. )
Hon har skakat sig lös från kopplet. Tvär vänt och kutat hem. Och den lilla hunden utan långa ben kan springa fort. Jag har sprungit efter, inte lika fort och helt utan kondis.
Hon har suttit på rumpan, jag har kunnat om jag velat dra henne fram och hon hade inte rört en fena.
Jag har burit. Och hon har klättrat över min rygg och hoppat ner på backen.
det är underbart med djur. speciellt envisa.
promenaden som i vanliga fall tar 10 min tog idag 40 min.
Nu ska jag berätta en sak. Som jag kanske inte bör berätta.
Men jag är ju inte den som inser vad man inte ska prata om vad man ska prata om. Jag pratar om allt. Framförallt skriver jag om allt.
Hur som haver (barnen kär)
skulle göra en patient klar för operation idag. Massor med rutiner. Supertråkiga. (Men jag kan dom) (rätt stolt över det med tanke på att jag ville fly fältet för två veckor sedan när dom bad mig göra iordning en patient till operation. Jag kan omvårdnad vid hjärtinfarkt och förvirring inte iordningställning inför en operation.)
Som sagt var. Jag skulle även få sätta en PVK. Nu kanske inte alla som läser det här jobbar med mig. ( hej hej)
Eller har gått skola med mig. (hej hej på er också) En del kanske inte alls är inom vården. Även om det är svårt att förstå.
En PVK är en Perifer venkateter. Vist låter det helt under bart komplicerat. Det är det.
Man sätter nål.
Det här med att sätta nål är något jag inte alls är en hejare på. Det tar emot att säga det.
Tro mig. Men just PVK sättning är en av få anledningar till att jag överväger att aldrig läsa vidare till sjuksköterska.
Varför jag tycker detta är så fruktansvärt svårt vet jag inte. Med tanke på att det inte är det.
Men jag är ju inte som alla andra.
Och idag satte jag en. PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET.
Varje gång jag lyckas sätta en PVK, spelar som inte någon roll om det är en stackars jobbarkompis som ställer upp som nåldyna eller någon annan. (som inte är en nåldyna. Man kan ju inte prova hur mycket som helst på patienter. Kanske därför jag aldrig lyckas.)
När jag lyckas få dit den där förbaskade nålen vill jag hjula, skrika, sjunga. Sträcka armarna i skyn och skrika FY FAN VAD DU ÄR BRA.
Otroligt nog inser jag att det går ju inte att göra.
Men det tar emot att inte visa genom ett ansiktsuttryck att man är bäst på jorden.
Man försöker visa att man inte bryr sig. Man tejpar fast nålen. (som är en plastslang) spolar. Ler och säger till patienten. Nu är det över. Gick ju bra.
När man helst av allt vill säga. Fattar du vad fullständigt bra jag är. Förstår du hur skicklig jag är? Helt enkelt bäst.
Sen vill man hjula ut från rummet.
Men istället städar man upp efter sig. Och tömmer soporna.
Mitt förra inlägg lät det som om jag var deprimerad över att få sova själv. Det är jag icke. Jag är dock deprimerad vid tanken på att min bil kommer kosta 10 000 kr att laga.
Det är väldigt mycket pengar.
Just 10 000 kr får mig att vilja rulla in mig i ett täcke och aldrig vakna igen.
För tillfället känns alla planer på att resa inställda.
Bara inse jag kommer aldrig komma iväg.
Jag vet inte, ska jag ta illa upp när inte ens isbjörnen vill sova med mig? Det är som kört. Lika bra att sluta vara mörkrädd, kommer alltid vara själv.
Jag kommer aldrig någonsin förstå att det finns människor där ute som tror dom är bättre än andra. Som tror att dom är mer värda än andra. Som har åsikter om att folk ska inte blandas. Vissa är mer hemska än andra. Som om det skulle sitta i vilken färg vi är födda med. Eller vilket land vi kommer ifrån.
så här härligt mörkt var det idag när jag körde hem från skellefteå. Jag trodde många gånger att min sista stund var kommen. Beklagade mig för en vän. Han frågade om jag hade haft lyset på.
Folk har inte så höga tankar om mig och mitt bilkörande.
(Kan glädja er alla att jag funderar på att söka till ambulansen.:))) '
Jag uppskattar när saker och ting bara fungerar. Utan att jag måste tänka. Dom bara går och går och kommer aldrig till dörren.
Lite motsatsen till min bil för tillfället. Den går inte. Alls.
Det var fläktremmen som krånglade. Trodde dom smarta människorna på bilvärkstan.
Ni vet dom man ringer och bara genom samtalet så vet man att man måste betala 1500 kr.
För kan man vara säker på att solen går upp kan man även vara säker på att det kostar att repa bilen. Det kostar mycket. (så jag lägger till detta till min blivande man, förutom att han ska prata norska. Ska han även vara EXPERT och helst utbildad bilmekaniker.) (förstår ni vad pengar jag kommer tjäna på det äktenskapet) (om man bortser från att jag inte vill gifta mig)
Men så igår. Stod det STOP. Och blinkade rött i bilen. Samt pep. PIP PIP PIP.
Så jag löd bilen. Och stannade.
Men inte fick jag vidare information om vad som var fel.
Så fram med denna fina bok som finns i alla bilar. Manualen.
Började bläddra.
Så här fungerar din Peugeot 206.
Men min fungerar ju inte alls. Tänkte jag.
"Det här är ett förarsäte. Du justerar höjden genom att dra i spaken som återfinns på din vänstra sida."
Jag hatar såndär information. Tror dom jag är dum?
Så fortsatte boken. Det här är en ratt.
Ja jag var också i koktillstånd när jag kom fram till vad problemet var.
"Din kylarvätska är för varm var vänlig kontakta närmsta peugeotvärkstad. Tack på förhand med din pengar kan vi nu ordna en hejdundrande firmafest samt bjuda chefens fru till Bali."
Så jag gjorde det alla normala människor gör i detta tillstånd. Ringer pappa.
Jag förstår inte. I vanliga fall har jag gardiner i köket. Inte vita fluffiga. Som susar i vinden när solen lyser genom fönstret. Men det hänger fina gardiner där.
Jag har även en lampa. Som lyser.
Jag har saker i fönstret. Ni vet blommor. Prylar.
Det är ett helt okey kök. Jag älskar mitt kök. Att sitta på köksoffan och läsa en tidning. Det är kvalitetstid.
Men nu. När jag har satt upp julgardiner. Mörkröda. Med broderade stjänor högst upp.
Lampan är utbytt mot en julstjärna på fot.
Jag har två tomtar i fönstret i stället för blommor. På bordet har jag bytt ut ljusstaken och fruktfatet mot en adventsljusstake och två små små tomtar.
Samt en grå duk. Istället för en lila.
Och nu avgudar jag köket. Att komma in när julstjärnan är på gör att jag kan sitta där i timmar. Ja om jag hade haft tid och sitta där i timmar.
Det är till och med roligt att laga mat.
Undrar varför, menar det är bara ny färg på gardinerna en annan lampa och några söta tomtar. Vad av denna förälskelse?
Ytterligare en anledning att inte ner det som var jobbigt att sätta upp.
Jag köper inte dyra täcken till mina hästar. Mest för att jag känner mina hästar och jag är icke rik.
Men i gömmorna så har vi några täcken som kostar lite mer än mina ÖB-täcken. (Jag har köpt vintertäcken och regntäcken från ÖB och dom går bara inte söner. Väl spenderade 100 lappar)
Så gissa min GLÄDJE när jag hittar ett täcke i 2000 kr klassen och inte i 100 kr klassen söndertrasat i 2 500 miljoner små tygstycken i Marres hage.
Nu när jag startade med Marre så åkte vi på att lämna dopningsprov.
Hon var för bra för sitt egna bästa i starten innan.
Jag tycker det är jätte bra att det tas prover,man vill ju tävla på samma villkor.
Sen är det ju en annan femma om man blir behandlad på samma sätt om man åker fast.
Tror inte jag skulle få samma straff som typ Stig H skulle få.
Jag tror att jag skulle bli avstängd och utkastad från travet i all framtid. Medan kanske en Stig H får betala böter.
Men hur som haver. (barnen kär)
Går till dopningsstallet. I förvirring och glädjeyra.
Lämnar provet. Eller Marre gör det.
Sen får jag gå in i ett litet rum. Godkänna låder och burkar och nummer. Så att inget ska gå fel. Se när dom försluter platspåsen. Sen få jag gå.
Och då började ångesten.
Jag drack kaffe på vägen ner. Tänk om jag har koffeindopat henne?
Jag drack coca cola när vi åt mat. Sen har jag varit och gossat med henne. Tänk om hon fick värsta energikicken av det?
Tänk om jag råkade få på mig nått starkt smärtlindringspreparat från jobbet. Som sitter kvar på mina fingrar och far in genom hennes päls och så bedövar jag hennes högra hov och helt plötsligt så är hon kanon bra.
Eller om någon har gått förbi med ett dropp och jag fick det över mig...
Sen att jag aldrig nästan numera handskas med läkemedel är en annan femma.
Tänk om det ger utslag. Jag går knappt ut i stallet om jag har tagit en alvedon. Ingen av mina hästar har haft behandling de senaste två åren. MEN TÄNK OM DET SITTER KVAR I VÄGGARNA?!!?!
Jag dör.
Det kommer bli två jobbiga veckor. Innan svaret kommer.
SOm jag inte kommer våga öppna.
Nu när jag startade med Marre så åkte vi på att lämna dopningsprov.
Hon var för bra för sitt egna bästa i starten innan.
Jag tycker det är jätte bra att det tas prover,man vill ju tävla på samma villkor.
Sen är det ju en annan femma om man blir behandlad på samma sätt om man åker fast.
Tror inte jag skulle få samma straff som typ Stig H skulle få.
Jag tror att jag skulle bli avstängd och utkastad från travet i all framtid. Medan kanske en Stig H får betala böter.
Men hur som haver. (barnen kär)
Går till dopningsstallet. I förvirring och glädjeyra.
Lämnar provet. Eller Marre gör det.
Sen får jag gå in i ett litet rum. Godkänna lådor och burkar och nummer. Så att inget ska gå fel. Se när dom försluter platspåsen. Sen få jag gå. (fast jag hinner tänka att det är väldigt lätt att sabotera låderna och proven)
Och då började ångesten.
Jag drack kaffe på vägen ner. Tänk om jag har koffeindopat henne?
Jag drack coca cola när vi åt mat. Sen har jag varit och gossat med henne. Tänk om hon fick värsta energikicken av det?
Tänk om jag råkade få på mig nått starkt smärtlindringspreparat från jobbet. Som sitter kvar på mina fingrar och far in genom hennes päls och så bedövar jag hennes högra hov och helt plötsligt så är hon kanon bra.
Eller om någon har gått förbi med ett dropp och jag fick det över mig...
Sen att jag aldrig nästan numera handskas med läkemedel är en annan femma. Eller varför det skulle fastna i så stora mängder på mig att det dopar min häst. Det är också en annan femma.
Tänk om det ger utslag. Jag går knappt ut i stallet om jag har tagit en alvedon. Ingen av mina hästar har haft behandling de senaste två åren. MEN TÄNK OM DET SITTER KVAR I VÄGGARNA?!!?!
Jag dör.
Det kommer bli två jobbiga veckor. Innan svaret kommer.
Malin Maria Vestlund. (vackert namn) ha nu inte så förbannat (ursäkta) brottom. Gör som du tänker. Nu ska jag ta det långsamt. Vara jag. Må bra. Inte kasta mig i i något nytt.
Jag tänker ofta dessa tankar. Kasta dig inte in i något. Ha inte så brottom. Vänta och se vad som händer. Är det meningen så kommer det ordna sig i slutet iaf.
Det är bara synd att jag sällan lyssnar på mig själv.
Så Malin Maria Vestlund.
Lyssna på dig själv.
Igår, när min kropp kände sig som en 98 åring påväg att ge upp, tänkte jag säga upp mig på stående fot. När jag låg i soffan hemma och hade så ont i varje millimeter av min kropp tänkte jag fy fan vilket jobb jag har. Det är inte värt det. Sen for jag och jobba idag. Och nu känner jag att jag älskar mitt jobb igen. Det är härligt att vara ombytlig.
Jag har ont i ryggen. Jag har ont i båda knäna. Jag har ont i benen. Jag har ont i fötterna. Jag vill gråta. Och till på köpet är jag hungrig.
Jag har rivsår på ryggen. Och är blå om armarna.
Mitt fina brännsår varar. Jag har ont i axlarna.
Livet är underbart.
Och jag ska tillbaka till kaoset imorgon. HÄRLIGT.
En person sa till mig, ja du får passa upp oss stackare, tur du har friska ben.
Och jag ville bara släppa kopparna och kuddarna och tallrikarna på golvet.
Skrika NEJ FAKTISKT INTE VARTENDA JÄVLA STEG JAG TAR VILL JAG BRYTA IHOP OCH GRÅTA.
Men istället vet jag ihop och gick.
Ni som känner mig. Eller bara haft turen att träffa mig den senaste veckan. Eller veckorna. Vet att jag har LÄNGTAT att få julpynta. Det skulle bli sååå mysigt.
Lyssna på julmusik. Ställa fram en tomte. Tända en stjärna. Tända ljus. Hela lägenheten skulle osa jul.
Jag skulle baka. Livet var en fröjd.
Tills jag började.
En orkan kan inte orsaka mer röra än vad jag har gjort. Det ser ut som om jag skulle flytta. Alternativt att jag har sprängt en bomb i lägenheten.
Ner med gardiner. Upp med nya. Byta dukar. Flytta vaser. Slå sönder en tomte. Skärvor ÖVERALLT.
Julstjärnan går sönder. Den fina julmusiken hörs inte för man dammsuger.
När klockan slog halv sju var jag glad att jag skulle iväg för att se hockey. Jag kastade upp den förbannade julkransen på dörren och låste.
Sen for jag till umeå för att starta.
Och idag for jag till jobbet för att jobba.
Och nu kommer jag hem. Och det är lika icke juligt än. Om man bortser från köket. Där både julgardinerna och julstjärnan lyser. Alltid något.
Så nu står jag inför följande alternativ. Att aldrig någonsin ta ned julpyntet. Klart och redo nästa år. Eller aldrig mer sätta upp det.
Jag lovar er. Det är sista gången i mitt liv jag stryker frivilligt på jobbet.
Inte vet jag om det ser ut som jag har gått omkring och skurit mig. Men det var vad en patient sa till sin anhörig. När hon inte trodde jag hörde.
" Nog är det synd om flickstackarn, hon kan inte må bra. Skurit sig och allt..."
Jag blev så paff att jag inte viste vad jag skulle säga.
Kanske: Ja men jag siktade fruktansvärt fel, tog på sidan.
Men det kändes elakt mot alla dom som mår dåligt och tar till kniven.
Jag tar till strykjärnet.
Det blir ju inte bättre av att man plåstar om det hela. Då ser det ju dels så allvarligt ut. Och sen är det ju smärtan att riva bort plåstret man måste ha i åtanke.
På väg hem från Umeå. Dom här ipåhåne är bra mobiler. När man lär sig. Kan alltid uppdatera ni missar åssit.
Som sagt var, väldigt nervös för starten. Hade lite förväntningar. När det gick bra sist.
Men min skrockhet till trots. Blev Maardam trea.
Vem vet hade jag inte sagt tack till han som sa lycka till, eller hade dom som inte skulle spela inte spelat, hade jag haft rätt huvudlag på henne så kanske vi hade vunnit...;)
O-a värmde henne, hon såg kanonfin ut. Han körde på hon rätt bra. Kommer ut och säger: vilken häst. Jätte fin. Snabb.
Kan vara första gången någonsin nån tycker Marre är snabb i värmningen. Men nån gång ska vara första gången för allt.
Tack och lov startade vi i lopp två ingen väntan. Det gillas.
Omstart, körning om ledningen som hon tyvärr förlorade fick hon ett bra lopp i ryggar. Och tungbana till trots höll hon undan till en 3e plats.
Självklart inte, jag tänker i dom konstigaste banorna ibland.
Men jag kanske kan ha kalas ute i år. När jag var liten var jag väldigt avundsjuk när sommarbarnen hade sina kalas ute, dukat med blommor och strålande sol. Vattenkrig och skattjakter.
Själv, januaribarn som man är så kunde man med säkerhet veta att det skulle vara -30 grader ute och gärna snöstorm dagen man fyllde år.
Man kunde absolut inte ha kalas ute. Vattenkrig var det inte tal om. Skadorna från isen skulle vara för farlig.
Jag kunde även med säkerhet veta att ingen skulle komma den dagen jag fyllde år, det var för kallt. Bilen startade inte. Det snöade för mycket, vägarna gick inte att ta sig fram på.
Man gick alltid och la sig, med fjärilar i magen kvällen före. Och besvikelsen när man vaknade förväntansfull på vad som skulle komma och man insåg att det är lika dåligt väder i år som förra året. Var hemskt.
Kan vara därför jag fortfarande älskar att fylla år. Fortfarande spännande.
Och som det ser ut nu skulle jag nog kunna han kalas ute. Snön håller sig ju borta.
Funderar hur stor chans det är att alla i loppet är strukna förutom Marre. Händer det ofta?
Jag är så sjukt nervös så hälften vore nog.
Behöver lugnande. Kan du fixa det åt mig?
Drömt mardrömmar inatt. Att jag Inte hade en rem till selen. Låter kanske inte så hemskt. Men det slutar med att pappa bli vansinnig och far. Jag springer till ett bibliotek, oklart varför dom har remmar till selen där. Hittat Lasse Berghagen. Som hjälper mig. Och som tack får han en puss. Förstår ni varför jag vaknade kallsvettig då? Pussar hellre andra.
Jag är ju som sagt var skrockfull. Jätteskrockfull. Eller det är jag inte bara när det kommer till mina hästar och trav.
Tex. Får man inte säga tack. Om någon säger lycka till. Det är en DÖDSDOM.
Och vet ni?
Ikväll sa människa just dom orden till mig.
Lycka till imorgon.
Och innan jag tänker efter säger jag tack.
Så ja ni behöver ju inte satsa eran månadslön på mig och marre nu.
Det kommer gå och helvete.
Det kommer inte spela någon som helst roll att hon har Jizo Frös pannban. Hans täcke. Jag har på mig rätt kläder. Handskar. Selar på rätt sätt. Värmer lagomt. Klappar på bogen.
Vet ni vad jag tänkte på? Självklart inte jag tänker inte alltid i normala banor.
Hur många vet när jag fyller år?
Sen denna fb kom där allt står. När man ska till tandläkaren (13 dec) när man åt frukost och den dagen man fyller år. Om det inte skulle stå där skulle nån gratta en då? Förhoppningsvis ens familj. ( med undantag från min pappa han har väldigt svårt att komma ihåg min födelsedag. ) men alla andra. Och nu menar jag inte ytliga bekanta från Ystad. Nu menar jag ytliga nära vänner.
Jag brukar ha stenkoll på nr men börjar få det svårt att komna ihåg. Fast det kan bero på åldern också. Och inte bara på fb eller mobilen. ( gudnåde om man skulle måsta ringa någon när man inte har ens mobil med sig)
Det är härligt att vara undersköterska. det är ett ärofyllt jobb.
Idag hade jag två patienter. Som klarade sig själv. Men jag tvingade dom iaf att låta mig bädda. Det tog ca 3 min sen hade jag sju timmar och 57 min kvar på min arbetsdag.
What to do What to do?
Självklart hjälpte jag dom andra. Men dom hade nästan lika lite att göra som mig. Vissa dagar är bara så. Det är lungt. Det är få dagar. Men dom finns.
Så What to do? What to do?
Jag kom på att jag kan ju styrka. Dukar.
Så jag tog tag i mig själv.
Stoppade in kontakten i väggen.
Strykjärnet blev varmt.
Någon ropar på mig.
Jag smart som jag är kommer ihåg att dra ut strykjärnet. Man vill ju inte vara orsaken till att hela sjukhuset brinner ner.
Och så drar jag till sladden hårt. Och slänger in handleden i strykjärnet.
Från att inte sova till att sova som en medvetslös människa.
Kasten är tvära.
Vet inte vars mitt liv började gå fel.. Igår kväll kanske. Efter det jag kastade ut mina vänner från våran glöggkväll. Förlåt jag älskar er. Men jag behövde sova. För att orka jobba.
Så jag lägger mig. Bäddar ner hunden. (läs tvingar henne att sova i sängen.) Men varför ska den här kvällen vara annorlunda mot alla andra kvällar. Grannarna lever om. Som aldrig förr.
Så jag håller nästan på att somna där vid tolv, av ren utmattning eller för att dom börjar bli tysta vet jag inte.. Blundar. Och kommer på; Att jag inte har ställt någon klocka. Vore ju förfärligt om jag försov mig.
Somnar. Vaknar som vanligt vid fyra. Blir tvärförbannad på mig själv. Nog är det väl tusan att du ska vakan nu. Blunda och sov. Hör du det.
Och det jag gjorde jag.
Vaknade kvart i sex. Perfekt då hinner jag duscha och gå ut med isbjörnen och fara hem med henne till mor och far.
Tar mobilen för att stänga av larmet. Så ser jag det. Kvart i sju.
På 15 min ska jag ha.
Klätt på mig.
Borstat tänder.
Komma ihåg hunden.
Vara hos föräldrarna med hunden.
Läst igenom journalerna till alla patienter jag ska ta hand om idag.
Något tajt schema.
Drar på mig kläder, borstar tänder, vänder kläderna åt rätt håll, sliter åt mig kopplet. Springer ut från lägenheten. Springer in i lägenheten för att hämta isbjörnen. Springer mot bilen. Försöker hitta ett telefonnummer till ortopeden och ringa och säga att jag är påväg. Mobilhelvetet fungerar inte. Funderar på att kasta bort den. Kommer fram till bilen. Igenfrusen. Motorvärmaren fungerade inte. Startar bilen. Trodde jag. Den vägrar startar. Blir galen. Slår i ratten. För det fungerar alltid. Gormar lite. Tänker inte goda tankar om bilen och om gud.
Vet inte om Gud hörde mig men bilen startade.
Hem med hunden och kör rally till jobbet.
Har inga nycklar så kommer inte in i mitt skåp där jag har mina kläder och skor.
Kommer på att jag har ett par skor i bilen. Springer till bilen. Hämtar skorna. Byter om till sjukhuskläder. Glömmer nästan överdelen. (hade varit en syn. Malin utrusandes från omklädningsrummet med en väska i ena handen matlåda i andra. Håret stående åt alla håll och kanter. I vita byxor och Bh. Jag vet inte hur sjukhuset känner för den klädkombinationen.)
En kvart sen rusar jag in på avdelningen. En timma senare inser jag att skorna är för små. Jag kommer kunna träna sårvård och omläggning på mig själv. När jag skaffade mig fina sår på båda fötterna.
Ni kanske tror att dagen är slut här? Självklart inte.
Kommer till stallet. Pappa och farbror ska köra hästarna. Släpper ut dom. Ska gå ut med Slurken i hagen.
Men Slurken vill inte vara själv. Så han tvärvänder om. Springer över mig. Och vidare till friheten.
Man kan ju tänka att han ska vara en smart häst och springa efter dom andra hästarna.
Men Slurken är inte som andra hästar. Han springer ut på vägen.
Men mig hack i häl. Med pappas skoterskor storlek 45or. T-shirt och en ledarlina slängandes.
Att jag inte slog ihjäl mig är ett under.
Försöker mota hästen bort från vägen och han sparkar och envisas med att springa tillbaka mot vägen där långtradare kör alldeles för fort. Så fort jag nästan tar honom slänger han upp skallen och sticker.
Så kommer mamma ut. Ropar "Slurken" och hästfan vänder på en femöring och travar så snällt han bara kan fram till mamma och stannar där.
Jag å andra sidan kan konstatera att jag inte har någon som helst kondis. Alls.
Jag fick en fråga, blir alltid lika förvånad att det är människor där ute som läser min blogg. Som jag inte känner. Fast jag blir alltid lika glad när jag inser att nån läser min blogg. Kända som okända. Så fråga på. Tycker jag. Gör min dag och visa att du läser:)
Frågan var; vad jag tränade, om jag levde på det och om jag har egna hästar.
Och som svar på det Louise kan jag säga:
Angående träningen antar jag du menar mina hästar och inte mig. Är det mig du menar kan jag meddela att jag lever i illusionen att jag ständigt är vältränad, och kan vilken dag som helst dra på mig löparskorna och springa en mil. Eller ta 100 kg i bänkpress. ( i mina drömmar)
Men annars håller jag på med trav. Har fem travhästar. Tre för många. Om du frågar min pappa. Nån förlite om du frågar mig. ( vill ni köpa en häst till mig hör av er) tre hästar är hemma två i proffsträning.
Man skulle kunna säga att jag lever på det här. Jag tror inte jag skulle leva om jag inte fick vara i stallet, träna och kuska runt landet och starta. Galopper och sista platser till trots.
En dag ska jag leva på det här. En dag ska jag stå i vinnarcirkeln på Solvalla som vinnare i elitloppet. Men fram tills dess jobbar jag som undersköterska på ett sjukhus. Läser då och då till sjuksköterska. Och tror jag är proffstränare. För jag är bra på att drömma.
Ibland funderar jag om du förstår att jag är jag. Om du förstår att det är mig du ska ge en chans. Att jag är en egen identitet och inte min omgivning. Det är inte dom runt omkring du ska se. Det är mig.
Det är du som ska stå kvar med mig och jag med dig.
Vaknar vid 6. Annie 2 år lever om utanför dörren. Tror hon försöker bygga om eller riva huset.
Hatar att bli väckt. Speciellt vid sex. Speciellt en lördag.
Drar täcket över huvudet och trycker kudden mot öronen. Svär lite. Inser att det är kört. Är vaken. Lika bra att gå upp.
Sätter mig i deras soffa. Dit kommer Annie kryper upp i mitt knä. Ger mig en kram som räcker i evigheter och gör hjärtat varmt. Hon tar sin tutte, stoppar den i munnen och ger mig en bok.
"Max på äventyr"
Det gör inte så mycket att klockan var alldeles för tidigt att slå upp de gröna ögonen. Jag fick nästan känslan att jag vill ha en egen två åring som kryper upp bredvid mig på morgnarna. Snart.
Vänder blad. "det här är Max"
Tvåårigen trycket sin tjocka kind mot min och tjuter av skratt.
På senare tid har jag vaknar fyra. Klarvaken. Och nu menar jag inte fyra på eftermiddagen som alla andra ungdomar nu menar jag fyra på morgonen som alla andra pensionärer. Vid sju har jag städat och renbäddat och nästan bakat sju sorters kakor.
Det är bara jobbigt att där vid sju ska man ha ett normalt liv, jobba. Eller sköta hästar.
Det är bara synd att man trots att man vaknar fyra på morgonen måste vara igång till sent på kvällen. Så sömnen blir kanske fyra timmar. Det är UNDERBART att försöka vara en normal människa efter det. Eller iaf jag.
Men mina vänner. Inatt har jag sovit. Jag tror ni har kunnat smälla en bomb bredvid mig, jag hade icket vaknat. Jag vill jubla och hjula och tjuta. älskar att sova.
Jag har lärt mig vissla idag. Utvecklingen går framåt. Så jag har gått omkring på stallbacken och visslat falskt. Underbart falskt.
Är så överlycklig över min nyfunna kunskapat går jag förbi banchefen och berättar att jag allt lärt mig vissla. ( för att göra det mindre pinsamt har jag känt banchefen i 23 år)
Så kommer han precis innan start och säger att om charmhästen vinner ska han be mig vissla i vinnarcirkeln.
Jag är bra, men inte så bra.
Så jag antar att jag ska vara glad att det blev omstart. Att han hann stressa upp sig. Att han blev rädd för dom andra hästarna. Att han galopperade och tappade 100 m på dom andra. ( körde 50 mil för startgalop, trav är en undeeerbaaar sport)
Menar utan startgaloppen hade han vunnit och då hade jag stått där, i centrum. Med en skrikande banchef " VISSLA MALIN! VISSLA DÅ" och det enda jag hade fått ur mig skulle vara lite saliv.
Efter galoppen gick han jättebra, tyvärr. Vi kommer ha kul med charmhästen.
Jag tänkte så här, det är inget att vara nervös över. Jag har kliat hästen bakom örat en gång. Jag är inte det minsta nervös när grannens häst startar, och den ser jag dagligen. Så ser jag provstarten. Och iväg gick han och nu blev jag nervös. Om han då hade varit elak men han är ju super snäll.
Påväg mot Sundsvall för att kolla på Quite Charming som ska starta. Vi kan notera att det är långt till Sundsvall. förutom vägen mellan Skellefteå och Umeå så händer det inget. Inte ens en liten bil att skälla på. Mellan Skellefteå och Umeå får man ju iaf se upp för fartkameror. Släppa gasen. jag har sett en död ko. Det var ju lite ovanligt må jag säga. Och lite obehagligt.
Liten fråga, är det för tidigt att julpynta?
Jag har blivit tokig. Mer än vanligt.
Första egna lägenheten.
Möjligheterna att sätta upp julstjärnor.
¨Så här tänkte jag först. För jag känner mig själv. Det blir att ta fram EN tomte.
Kanske en julstjärna i köksfönstret.
Inte en pinal till.
Inte gardiner.
Inga dukar.
Lätt ska det vara.
Sen var jag på stan.
Och nu äger jag julgardiner. Dukar. Tomtar. änglar. Jag har till och med en krans att sätta på ytterdörren.
Jag är beroende.
Funderar på att köpa en ljusslinga. Det ser så mysigt ut. Trots att jag bor högst upp i en lägenhet med inglasad balkong.
Jag har köpt saffran. Men inte bara det. Jag jämnförde priserna. För att få billigast. (Willys på backen)
Kanske borde köpa en julmatta. Och en julgran. Vem hugger?
Det här är mina galna släktingar. Ja jag kan notera att jag det finns en viss likhet mellan dom. Och en viss risk att jag kommer sitta där om 40 år och se ut som dom också. Värre saker har hänt.
Hon i randig tröja. Det är min mormors syster.
Min mormors syster som är som mig. Fast 80 år. Hon är en sån som går in på jysk och inte hittar ut. Inte för att hon är dement. Hon bara är så. Hon har varit så hela sitt liv.
Hon är den som glömmer bort att hennes bli har fyra dörrar.
Det skrämmer mig. Det finns liksom inget hopp för mig.
Fast med tanke på att vi är så lika.
Så känns det rätt bra att veta, när jag är 80 år kommer jag fortfarande vara en orädd tant som inte bryr sig om vad andra tycker. Som tyvärr inte är rädd för något.
Jag undrar om det är pga detta faktum som jag kände mig som en duracell kanin inatt. Ni vet för dom där fjärilarna i magen som VÄGRAR försvinna. Det här är helt mot bättre vetande. Jag är nästan rädd för mig själv. Har aldrig varit så pigg i hela mitt liv. Jag gäspade inte en gång. Och nu pratar ni med människan som är trött vid nio. Tröttheten vid nio kan bero på att jag alltid numera vaknar vid 04.00. K L A R V A K EN . Skjut mig nu brukar jag tänka då. Vad vet jag. Så när alla andra blev trött i natt. Vilket är rätt normalt. Då drog jag på mig handskarna och städade. Post op har aldrig varit så skinande. Inte sköljen heller. Tänkte ta köket med. Men det var det så många regler med vad man fick öppna och inte öppna utan munskydd.
Vist händer det er också. Att ni parkerar eran bil på ett ställa och sen glömmer bort det? Vist är det inte bara jag?
Jag parkerade min bil. Gick för att äta lunch med en kompis. Vi hade väldigt trevligt.
Sen gick jag genom hela staden för att gå till parkeringen där jag hade min bil.
Hann såklart gå in på några affärer. Bara för att titta såklart.
Att bara titta slutar ju allt som oftast i att man även hittar något man bara måste ha.
I mitt fall. Gardiner. Jul saker. Och blommor. Väldigt bra att ha saker.
Sen gick jag in i matvaruaffären och handlade.
Kom fram till kassan och betalade och packade två tunga kassar med matvaror.
Sen gick jag ut på parkeringen.
Vars ställde jag nu bilen?
Brukar ju göra som alla andra ställa den så nära ingången som möjligt.
Men min bil är ju så liten så man ser den ju sällan bakom alla andra stora bilar.
Så gick omkring där på parkeringen. Men två tvungna matkassar och mina påsar med saker man bara måste ha.
VAFAN HAR NÅGOT SNOTT MIN BIL?!
Sen kommer jag på det. Jag har inte alls parkerat här.
Jag parkerade där vi åt lunch.
På andra sidan stan.
Nu bor jag inte i en jätte stor stad. Jag bor i en rätt liten stad.
Men att inse när man står där med alla sina påsar att jag nu måste kånka genom staden med dom fick mig nästan att börja gråta.
Samtidigt som jag inser att hade jag inte glömt bort vars min bil stod parkerad. Så hade jag inte behövt gå in på alla affärer och köpa alla måste ha saker. Då hade jag enbart gått till bilen och in på matvaruaffären brevid bilen.
Hur allvarligt ska vi tro det här är. Början på en demens?
Min goda vän Jenny fyllde 23 år för några veckor sedan. Men eftersom jag då gjorde det jag har gjort de senaste veckorna, legat i soffan och haft feber firade jag henne idag.
Det är ganska lätt att fira Jenny. Man behöver aldrig fundera på vad man ska ge henne.
Hon är galen i tårtor.
Så jag bakade en tårta.
Den blev fruktansvärt god. Om jag får skryta. Vilket jag gör hur som helst.
När jag stod där i affären och skulle köpa marsansås tittade jag upp.
Och mina ögon hamnade på strösslet. Och alla tillbehör.
När jag var liten fanns det chockladströssel.
Och silverkulor. Fick man någon gång äta silverkulorna så var man lycklig. Det var lyx.
Fanns det silverkulor på något så kunde man även vara säker på att någon vuxen människa beklagade sig för dom var så hårda och dom bet av sig en tand.
Man ogillade de vuxna människorna då.
Men nu. Nu finns det ju hur mycket som helst att välja på. I tusen olika färger och former. Man blev ju lyrisk.
En klok människa, jag har sån tur för alla mina vänner är så kloka. Där jag är mindre klok, sa till mig att det är svårt att förklara hur kär hon var. För det var på riktigt. De tidigare förhållanden vet hon inte vad det var.
Och jag log. För det är det jag letar efter. (nån gång. kanske) Kärleken som får en att fundera vad det var man kände innan.
Att jag är hopplös romantiker vet ju alla. Jag älskar att höra hur folk träffades. Hur perfekt det var. Fast än det inte var så speciellt. Hur det kunde leda till allt det andra.
Jag är nog inte intresserad att det ska hända mig. Just nu.
En dag. Bara inte imorgon.
Tills dess så får jag lyssna på er.
Till den leende vännen som säger att hon viste inte vad kärlek var förens hon hamnade vid samma bord som honom, hemma hos en jobbarkompis som bjöd på middag.
Där satt han. Den som fick henne att glömma alla andra.
Jag fick en uppenbarelse inatt. Klockan fyra för att vara exakt. Eller kanske inte just klockan fyra. Ville bara påpeka att det var tidpunkten jag vaknade på. Utan att kunna somna om. Men jag kan säga halv sex imorse när jag var ute. Var den fullmåne och stjärnklart. Kallt och gnistrande.
Jag jobbar som ni vet. Men sen när jag slutat jobba. Så funderar jag. Norge kankse?
Menar sjuksköterskorna far ju lite titt som tätt. Kan undersköterskor också fara, bara för ett tag?
Det borde vi väl.
Vet inte om jag vågar fara själv. Jag menar jag förstår ju knappt folk från västerbotten.
Men har ju alltid sagt jag ska gifta mig men en norrman. Så lika bra att lära sig språket på en gång.
Ja iaf. Om det går. Norge alltså.
Tänkte jag Norge. Ledig. Norge. Ledig. Starta häst. Norge.
Sen tänkte jag resa.
Sen tänkte jag jobba på kanske ett nytt ställe.
Sen tänkte jag skola.
Det är min plan.
Vad tror ni om min plan?
(och förövrigt ber jag om ursäkt till en person som kommer få skulden för allt det här. Men som inte borde få det. Jag tänker själv. Faktiskt)
Ni som har facebook framför allt ni tjejer. (Ni som inte har facebook ni är min idoler. Förstår inte hur ni bär er åt för att veta vad som händer här i livet)
Kanske får som mig ett mail. Om att sätta ett <3 i eran status. Sen ska ni skicka detta mail vidare till alla era kvinnliga vänner. Inte männen. Utan bara tjejerna. Och frågar någon (kille) vad ni gör ska ni inte säga varför. Utan vara helt tysta. Detta <3 ska ni sätta i eran status för att vi tjejer ska komma ihåg att vara verksamma och stödja bröstcancer forskning. (varför inte män vill stödja detta förstår jag inte, många av dom lär ju ha flickvänn/fru/sambo/mamma/syster/moster/kompis som är kvinna.)
Men jag vet inte. Skulle det stå massor mer hjärtan i alla tjejers status skulle jag inte tänka på cancerfonden.
Jag skulle tänka att gud vad roligt att folk är kära.
Och för ett tag sedan skulle man skriva typ. 30 min och 10 cm lång.
Det var också för att vi skulle bli medvetna om bröstcancer. Jag vet inte men jag tänkte på helt andra saker.
Så jag gör det lätt för er. Skit i att skriva hur långt erat hår är och hur länge det tar att fixa det. Eller vilken färg eran BH är. Eller vilken färg eran väska är. Inget tänker mer på bröstcancerfonden för det. Jag lovar.
Gör någonting. Aktivt. Skriv inte i eran status. För dom som är drabbade skiter fullständigt i det. Jag tror dom vill ha ett boemedel. Jag tror att dom vill ha en chans till liv.
Så vi gör så här. Om en av er som läser detta sätter in pengar till valfri fond. Och skriver det i kommentaren här.(eller ett mail) Så lovar jag att jag skäner 10% av det mina hästar springer in till mig från och med den här månaden fram till jul. Det ska "Min stora dag" få. För jag vet att av egen erfarenhet vad det betyder för svårt sjuka barn att få sin dröm uppfylld. Det kanske inte botar. Men det ger energi att kämpa ett tag till.
Som det är nu har dom minst 2000 kr.
Kan jag skänka det. Kan ni skänka en hundring. Vist?
Jag varnar er. Detta inlägg är helt utan mening. Med dock viktigt för mig. Ni kommer icke finna ett djup som är värt att ge agustpriset för. Som 98% av alla mina andra inlägg är detta bara svamel. Men svamel som jag har skrivit, dock.
Hur som haver. (barnen kär)
JMag lider av otur. Det kan nog alla som känner mig slå fast vid. Det som inte händer andra händer mig.
I sommras köpte jag en fin namnbricka. Där det stod mitt fina namn. Malin. Och mitt fina yrke. Undersköterska. Det är meningen att man ska ha en namnskylt när man jobbar. Så att patienter ska känna igen en. (endel patienter tycker man ska ha det utifall dom vill anmäla en. Men som tur är så är jag en trevlig prick så det har jag inte råkat ut för.)
Jag varnar er. Detta inlägg är helt utan mening. Med dock viktigt för mig. Ni kommer icke finna ett djup som är värt att ge agustpriset för. Som 98% av alla mina andra inlägg är detta bara svamel. Men svamel som jag har skrivit, dock.
Hur som haver. (barnen kär)
Jag lider av otur. Det kan nog alla som känner mig slå fast vid. Det som inte händer andra händer mig.
I sommras köpte jag en fin namnbricka. Där det stod mitt fina namn. Malin. Och mitt fina yrke.Undersköterska. Det är meningen att man ska ha en namnskylt när man jobbar. Så att patienter ska känna igen en. (endel patienter tycker man ska ha det utifall dom vill anmäla en. Men som tur är så är jag en trevlig prick så det har jag inte råkat ut för.)
Denna fina lila namnbricka hade jag en dag på IVA. När arbetspasset var slut så tog jag av mig kläderna och kastade dom i tvätten. Med namnbricka.
Borta var den. Och kvar var räkningen.
Så gick det en tid. Jag använde min egna hemmagjorda namnbricka. Med ett självporträt på. Väldigt fin. Må jag säga.
Men så fick jag ett ryck. Jag tycker jag har blivit noggrann. Tappar inte bort saker. Det var länge sedan jag la bilnycklarna i kylen. Så jag chansade åter igen och köpte en namnbricka till. Malin undersköterska. lila.
Finfin.
Har haft den en vecka. Efter varje arbetspass har jag varit noga med att ta av mig den och sätta den på mitt pennfack. Få in en rutin i det hela. Rutiner är bra. Bara man följer dom.
Så igår, satte jag på mig min fina namnbricka på ortopeden. Han precis knäppa fast den när sjuksköterskan hojtar att vi ska till akuten och hämta en patient.
Jag tar de fyra stegen det krävs för att placera kroppen i hissen.
Åker hiss fyra våningar ned.
Tar 30 steg in på akuten och hämtar patienten och tillbaka till avdelningen.
Och där någonstan med mina 34 steg tappade jag min namnbricka. BORTA.
Jag kan säga ortopeden har aldrig varit så städad som igår. Sängarna har aldrig varit så bäddade.
Jag skall icke ICKE tappa ytterligare en namnbricka.
Så idag var jag på akuten och sökte. Dom måste ju ha hittat den där tänkte jag.
Icke.
Sen kom jag på. Kanske den är på IVA. En smart människa har ju självklart lämnat den där.
Eftersom jag är den enda Malin på IVA/akuten.
I´m so clever.
Men icke.
Min fina namnbricka är borta. Och jag är lite ledsen.
Vill ni köpa mig en present. Tidig födelsedagspresent kanske. Är ju bara två månader kvar. Eller julklapp. Så vet nu ju vad ni ska köpa.
Malin Undersköterska. lila.
Jag är nog en av de få människor som kan skriva ett sånt här långt inlägg om en försvunnen namnbricka.
Vist får man förtroende för läkare som säger så här: Få se nu, har jag glömt att undersöka dig? Nån undersökning man borde göra som jag inte gjort?
Få sen nu. 5,5 år i skola och en jäkla massa år att se och lära. Och du frågar mig om du har glömt bort en undersökning.
Känns tryggt.
Vaknade i natt av feberfrossa. Jag trodde inte man kunde skaka och frysa så mycket. Tänderna lossnade. Försökte dricka vatten för att få ned alvedon. Och skakade så mycket att vattnet for ut.
Börjar bli less på livet som sjuk.
Men nu är jag blodfattig. Från provtagning.
Och lite kortison rikare.
Läkaren gissade på hjärnhinneinflammation. Jag gissade på bihåleinflammation.
jag vet inte om jag ska vara sur, arg eller besviken på gårdagen. Eller om jag ska vara super nöjd. Det är jobbigt att vara så kluven.
Ja igår startade vi Moj Moj Starlight på Umeåtravet. Spännande med tanke på att det var första gången vi for iväg själv med honom. Spännande med tanke på att vi inte viste hur han skulle uppföra sig. Spännande med tanke på att han ja är Mojje.
Men cool lugn var han. Fin i värmningen. Sen kom starten. Pulsen 264, på mig. Inte hästen. Omstart. Underbart. (förfärligt) Ny start. Start galopp för Mojje.
HÄRLIGT. (självklart inte)
Så han är sist. Första 1000. Men han ser jäkligt fin ut. Alltså nu snackar vi snygg. Sen kör Christer ut i tredjespår i ca 500 m. Och plötsligt ligger han i rygg på ledaren. Oslagbar ser han ut att vara. Han vinner. Var min tanke. Hästfan vinner. Det fanns ingen som skulle ta honom. och vips passar han. Och tappar allt. I mål är han fösrta oplacerad, han går som en tok, från att ha tappat allt sista 400 m. Hade loppet varit en halv meter längre så hade han fått pengar.
Väl utkommen från banan sa Christer att han var övertygad att han skulle vinna 400 kvar. Helt okörd. Sen rullade han över i passgång. Och vist kuskar brukar säga så. Bara inte det hade hänt, hade vi vunnit. Men jag känner Christer. Han är en äkta norrlänning. Och pratar inte mycket i onödan. Vi kanske inte hade vunnit, det vet man ju inte. Men ja vi hade varit där framme. Det är jag rätt säker på.
Han gick med vända skor fram. Och vi tror han blev hovöm. Han är ju känslig och går med sula. Kan vara en orsak. Vi jobbar efter det iaf.
Jag tror jag är lite hög. På någonting. Jag vet inte vad. Har ätit ett päron nyss. Kanske det. Vi får se om det här är kvar imorgon. Troligen inte. Så ja läs. Och begrunda.
liten historia, som jag började tänka på idag när jag jobbade. Vet inte varför. Har inte tänkt på den här människan på länge. Sen pratade jag med en kompis,bekant,vän. Snäll människa om min blindhet. OCh kom och tänk på den här människan igen. Så jag tänkte varför inte dela med sig av det till er. Om än bara för en timma tills jag återfått förståndet.
Jag är helt blind när det kommer till människor som är intresserade av andra, eller varandra. Jag tror inte jag har tid att grunda på andras kärlek. Förlåt. Men så är det. Jag märker inte heller om nån är intresserad av mig.
Även om det kanske inte riktigt stämmer. Såklart märker jag om nån små flörtar med mig. Hänger kvar för länge med blicken. Men oftast tänker jag så här, tråkig som jag är. " men ge dig Malin, det är bara en kompis"
Och så blir det. För vem vet dom kanske inte menar något. Då är det lika bra att gå in på vänner relationen på en gång.
Men för några år sedan, jobbade jag på en avdelning. Eller jag gjorde praktik. Där jobbade en söt sköterska. Han var ganska nyfärdig. Sköterska alltså. Rätt snygg. Tyckte jag då. Rätt jätte trevlig med mig.
Gud vad snäll han var. Hjälpte mig med allt. Jag tror jag gick mer som sköterske elev än som undersköterske elev. Jag lärde mig rätt mycket, fast är fortfarande rätt dålig att bädda sängar.
Så började min handledare. Den riktiga alltså. Påpeka att vist är han snäll. Vist är han en riktig svärmorsdröm. Den som ändå fick vara ihop med honom.
Ja tänkte jag tur för henne.
Så fick jag ett sms en helg. Av sköterskan. Han frågade om jag skulle ut den helgen.
Tyckte som det var lite konstigt att han frågade det.
Mina vänner slog mig i skallen och frågade om jag var dum på riktigt?
(nej inte dum på riktigt naiv kanske. Gillar att umgås.)
Vi gick ut. Jag träffade honom. Pratade lite. Gick vidare.
Dansade. Skrattade. Var allmänt galen. Tills jag känner hur en hand tar tag i min arm.
Och så hör jag sköterskan säga. " Är du dum eller. Fattar du inget. Fattar du inte att jag gillar dig?"
Det gjorde jag inte.
Sen kan jag väl säga börja ett förhållande med ett bråk. Slutar aldrig väl.
Så ni vet antingen är ni brutalt ärliga med mig. Eller så får ni ha lite tålamod.
Det är inte meningen att vara kryptisk jag vet bara inte vad jag menar.
Jag är så otroligt glad för tillfället. Jag vet inte varför. Man kanske inte ska fundera så mycket utan bara vara nöjd att man är glad. Att livet känns perfekt. Kan som inte sluta sitta här och le. Och det är inte enbart pga att Marre blev tvåa. Självklart en stor anledning. Men det är något annat också. Jag vet inte vad än. Tror inte jag ska ta reda på det heller. Bara vara nöjd.
(och ursäkta du som har stått ut med mina noveller. Men jag är ju trevligt)
Jag har kommit fram till att jag är rätt stark, rätt smart, rätt så förbannat bra. Helt enkelt. Ingen ursäkt längre. Jag har galna planer framför mig. Innan så har jag varit lite tveksam att genomföra dom. Men varför vänta. Jag vet ju att allt kan ändras imorgon. Och varför bry sig om normen av vad som är rätt och fel. För jag är glad nu. Jag bryr mig inte vad andra tycker. Och jag är helt övertygad att även nästan alla kommer fortsätta tycka att jag är rätt korkad som gör min val så är jag rätt säker på att jag fortfarande har samma tre personer på min sida som kommer tycka jag gör rätt. Och det räcker för mig.
Jag har inte varit depprimerad, jag inser att det låter som det. Jag har bara varit trött. Jag har känt mig som en 90 åring med onda leder. Jag tror min influensa och sömnperiod utan sällskap har gjort mig lite smartare. Jag har som hunnit stanna och tänka vad jag vill.
Jag är galen, men det viste nu ju redan.
Och gillar du mig så så säger du det och hänger med. För jag tror det här blir bra.
Vet ni vad? Självklart inte. Om inte ni är någon av de lyckliga jag redan har berättat det för.
Det ni ska veta det är följande. Min bil skakar. Och nu menar jag SKAKAR. Så fort jag startar den så skakar hela bilen så det känns som att dörrarna ska ramla av. Och motorn hoppa upp. Först tänkte jag däcken. Det är inte jämt lyfttryck i dom. (om det är lufttryck man känner.) Men det försvinner efter tre minuter. Alltså när jag har kört bilen i tre minuter så det har blivit varm. Efter det uppför den sig normal. Om det skulle vara däcken så skulle väl det skaka hela tiden.
Om jag startar bilen när den är nykörd, då skakar den inte.
Så jag ringde min pappa. Min räddare i nöden. Han får stå ut med mycket. Det var bara att komma ut från jobbet och kolla min bil.
Vilket han gjorde för jag har världens bästa pappa.
Bara en litet meddelande. På sidan av. Min mobil fungerar inte. Inte gjort på några dagar. Så ni vet. Saknar ni min ljuva stämma får ni göra som förr i tiden. Dyka förbi mitt boende. Eller skicka ett mail. Eller varför inte ett brev? det hade jag blivit väldigt glad för. Det skickas alldeles för lite brev nuförtiden. Brev är roligt att få. Nu får man ju bara räkningar och reklam i lådan. Hur kul är det?
Just det, jag vet inte om jag nämde det igår, men Marre blev tvåa. Jag vet inte om jag sa det. Man glömmer ju så lätt. Menar jag. Det känns så skönt att veta att vi tränar rätt. Så fruktansvärt skönt. Och ännu skönare att hon fick visa det. Hon har varit i form så länge men inte fått visa det. Vist hade hon kanske tur på vägen. Men det ska man ha ibland. Hon kämpade hela vägen in i mål. Och det är det som räknas. Min lilla stjärna.
Var dock hatad igår. Stod i ett stall med enbart skellefteåbor. Och jag kom dit med min luleå hockey mössa. Efter loppet så sa dom om jag bara hade hejat på rätt lag hade kusken (skellefteåbo) kört för seger. Men det är sådana smällar man får ta. Jag tar en andra plats för laget. ;)
Vidare kan jag säga att hon hamnade 4e par invändigt från start. (tack ni som inte gick ner på innerspår annars hade vi varit sist) sen låg hon där. Gick 18.7 första 500. Och 16.4 första 1000. Så gick hästen framför henne ut. Tack och lov följde inte Marre med utan låg kvar i 3e par.
Sista sväng tänker jag. Härligt vi får pengar. Tills ledaren tröttnar och drar med Marre bakåt i fältet. Jaha det var det. Sen tröttnade hästen utvändigt om Marre. Så då kunde Eriksson styra ut. Och sen tog hon bara häst för häst. Man kan säga att hon sprang om alla utom en.
Man kan säga att jag var rätt glad när hon gick i mål. Man kan säga att jag flög fram. Man kan säga att jag fick hejda mig för att inte kasta mig om halsen på Eriksson. Man vill ju inte framstå som galen.
Lika tur hade inte Kramer. Han satt fast och slutade oplacerad. Men hade lika gärna kunnat vara fyra. Det var tio hästar i en klump i mål. Han hade bara otur att sitta fast. Men 16,1 måste man ju säga var godkänt.
Lyckorus Maardam blev tvåa! Min fina lilla krigarhäst. Det trodde ingen. Trodde på en matlapp inte att hon skulle hamna på plats. Lycka. Jag lovar. Ren och skär lycka.
Stjärnan ska springa fort imorgon. Tyvärr står hon på tillägg, vilket aldrig är bra om man heter Maardam. Nåja hon behöver loppet.
På torsdag startar hopplärkan i Umeå. Mycket spännande. Mojje kan kanske gå felfritt. Vi har ändrar balans och skor på honom. Sista snabbjobbet gick han som en klocka. Gick inte på sig, för första gången. Han höll sig i trav och sprang 12 tid i 500 m. Ha i åtanke att han inte har klarat 21 tid i tre meter.
