Från att inte sova till att sova som en medvetslös människa.

Kasten är tvära.

Vet inte vars mitt liv började gå fel.. Igår kväll kanske. Efter det jag kastade ut mina vänner från våran glöggkväll. Förlåt jag älskar er. Men jag behövde sova. För att orka jobba.

Så jag lägger mig. Bäddar ner hunden. (läs tvingar henne att sova i sängen.) Men varför ska den här kvällen vara annorlunda mot alla andra kvällar. Grannarna lever om. Som aldrig förr.

Så jag håller nästan på att somna där vid tolv, av ren utmattning eller för att dom börjar bli tysta vet jag inte.. Blundar. Och kommer på;  Att jag inte har ställt någon klocka. Vore ju förfärligt om jag försov mig.

Somnar. Vaknar som vanligt vid fyra.  Blir tvärförbannad på mig själv. Nog är det väl tusan att du ska vakan nu. Blunda och sov. Hör du det.

Och det jag gjorde jag.

Vaknade kvart i sex. Perfekt då hinner jag duscha och gå ut med isbjörnen och fara hem med henne till mor och far.

Tar mobilen för att stänga av larmet. Så ser jag det. Kvart i sju.

Drar på mig kläder, borstar tänder, vänder kläderna åt rätt håll, sliter åt mig kopplet. Springer ut från lägenheten. Springer in i lägenheten för att hämta isbjörnen. Springer mot bilen. Försöker hitta ett telefonnummer till ortopeden och ringa och säga att jag är påväg. Mobilhelvetet fungerar inte. Funderar på att kasta bort den. Kommer fram till bilen. Igenfrusen. Motorvärmaren fungerade inte. Startar bilen. Trodde jag. Den vägrar startar. Blir galen. Slår i ratten. För det fungerar alltid. Gormar lite. Tänker inte goda tankar om bilen och om gud.

Vet inte om Gud hörde mig men bilen startade.

Hem med hunden och kör rally till jobbet.

Har inga nycklar så kommer inte in i mitt skåp där jag har mina kläder och skor.

Kommer på att jag har ett par skor i bilen. Springer till bilen. Hämtar skorna. Byter om till sjukhuskläder. Glömmer nästan överdelen. (hade varit en syn. Malin utrusandes från omklädningsrummet med en väska i ena handen matlåda i andra. Håret stående åt alla håll och kanter. I vita byxor och Bh. Jag vet inte hur sjukhuset känner för den klädkombinationen.)

En kvart sen rusar jag in på avdelningen. En timma senare inser jag att skorna är för små. Jag kommer kunna träna sårvård och omläggning på mig själv. När jag skaffade mig fina sår på båda fötterna.

Ni kanske tror att dagen är slut här? Självklart inte.

Kommer till stallet. Pappa och farbror ska köra hästarna. Släpper ut dom. Ska gå ut med Slurken i hagen.

Men Slurken vill inte vara själv. Så han tvärvänder om. Springer över mig. Och vidare till friheten.

Man kan ju tänka att han ska vara en smart häst och springa efter dom andra hästarna.

Men Slurken är inte som andra hästar. Han springer ut på vägen.

Men mig hack i häl. Med pappas skoterskor storlek 45or.  T-shirt och en ledarlina slängandes.

Att jag inte slog ihjäl mig är ett under.

Försöker mota hästen bort från vägen och han sparkar och envisas med att springa tillbaka mot vägen där långtradare kör alldeles för fort. Så fort jag nästan tar honom slänger han upp skallen och sticker.

Så kommer mamma ut. Ropar "Slurken" och hästfan vänder på en femöring och travar så snällt han bara kan fram till mamma och stannar där.

Jag å andra sidan kan konstatera att jag inte har någon som helst kondis. Alls.