Utfyllnadsinlägget
Alltså. Vi kan kalla detta ett sådant utfyllnads inlägg i en blogg. Ni vet när man inte vet vad man ska skriva men man känner att man borde skriva något så man inte tappar någon av ens 25 st följare eller vad ni nu är.
(Jag är liksom glad att en person läser det jag sitter och skriver pillar ner på ett tangentbord) (Och den personen vill jag inte tappa. Så vi säger detta inlägg är till dig.) (Å andra sidan. Jag vet aldrig vad jag ska skriva och det slutar ju allt som ofta att det blir inlägg liknande "intresseklubben antecknar" )
Hur som haver (barnen kär)
Jag köpte solglasögon igår. Lite som tröst till mig själv efter ett hårt uppvaknande. (Det skulle kanske vara ett blogginlägg värt att skriva ner men jag absolut inte säker)
Köpet av dessa solglasögon fick kanske inte önskad effekt. Jag kände bara när jag satt där i bilen och det snöade och regnade samtidigt på rutan från en himel som var gråare än gråast. Att jag behöver sol.
Sommar. Värme.
Nu. Och som alltid när jag säger nu. Menar jag igår.
Det är ett år sedan jag lämnade landet. Det är en mindre evighet för en människa som mig.
Jag försöker tröts mig med att det är två månader kvar tills det är elitloppet. Okey det går ju av stapeln i Stockholm. Vilket rent tekniskt är samma land som jag befinner mig i nu. Men man får inte alltid vara kräsen.
Men jag längtar att få ta på mig mina tyggskor och slänga upp fötterna i tunnelbanan i Frankrike.
Eller sitta i en park i Stockholm och surra med vänner äta jordgubbar och hallon.
Eller Whiskeyprovning på Irland.
Eller dricka kaffe från Starsbucks i London
Eller så längtar jag bara till vanlig svensk hederlig sommar. Ni vet en som man först klagar för att det är för kallt. Sen klagar man att det är för varmt.
Vi är ändå svenskar. Lite smått missnöjda.
När katten bestämmer
Efter en morgon i stallet gick jag in till mina föräldrar för att dricka kaffe. (Fördelen med att ha hästar på sina föräldrars gård är att det alltid finns nykokat kaffe i en termos nära dig.)
Satte mig i soffan och rätt snabbt kom Gustav Svensson för att lägga sig i mitt knä.
Kanske för att gossa tänker ni nu?
Nej mest för att visa att det är han som bestämmer tänker jag.
" Gustav jag måste gå nu"
"Ursäkta vad sa du?"
"Jag tror inte det, jag tror bestämt att jag ska sova"
lööööve
jag vill ha en kamera.
och med det menar jag ju helst igår.
jag försöker vara duktig ni vet tänka.
Vad vill jag ha.
Vad ska jag ha den till.
ska det vara en systemkamera
kompaktkamera.
storlek.
läsa på.
Sen hittar jag den här.
_Extra-0.jpg)
och tänker vafan. Jag ska ju bara ta kort. Inte bli fotograf.
Samt. Retro kan aldrig bli fel.
(bliden egenhändigt snodd här http://www.netonnet.se/art/foto/systemkamera/kompakt-systemkamera/samsung-nx300016-50mm/206341.5909/
Bilden egenhändigt snodd här
Häst. Är underbart roligt. Ibland.
väldigt många som hör att jag håller på med trav får en bild av att vi badar i pengar.
och att det är otroligt glamouröst.
Det var exakt den känslan jag hade idag, när jag kom ner till stallet och såg att hästarna hade lyckats riva ner en hage. Livet är en dans på rosor med höga klackar och ett champangeglas i handen.
Inte alls trött efter att ha jobbat hela dagen. Och absolut inte förkyld. Utan bara lycklig.
Sen, när jag hade lappat ihop hagen. Halkandes på isfläckar samt med en nyfiken häst som knuffar på mig.
(Eller nyfiken och nyfiken tror bara han kom på att det är kul att knuffas, det finns en stor chans att Malin kommer ramla) (och det vore ju roligt)
Tänkte jag ändå att det kunde vara värre. Det kunde vara -27 grader och snöstorm ute.
Då vill man inte laga hagar.
Tro mig. Jag har gjort det också.
När jag lagat hagen klart. Eller klart. Jag fick ett frispel för tråden går inte genom hålen längre samt det är jävligt hårt i backen. Jag får inte ner stolparna. Så gör vad varje normal människa skulle göra. Knyter ihop trådarna. Väser mellan tänderna " D O N E B R A K E du provar inte att ens lukta på tråden. "
Mest troligen lyssnade han inte.
träning
Låt oss prata om träning. Min träning. Som ni ser har jag förstått det viktiga med att träna. Matchningen. Rosa skor, rosa sockar, rosa linne, rosa hörlurar.
Vidare har jag ett mål med min träning. Det är att klara en sån här dra sig upp mot en stång övning.
Eller som andra mer träningskunniga människor säger. En chin. Eller pull up. (Jag har ingen aning om vad ni säger jag kan hästar)
Jag tänker hur svårt kan det vara. Eller jag tänkte det tills jag faktiskt provade.
Man kan tydligen fuska och använda några gummiband som man ställer sig i.
Och jag är helt för fusk. Absolut. Om det inte vore för det var med ett gummiband. Ni vet ju hur det kommer sluta.
Med ett besök på akuten. (Jag ställer ena foten i det där gummibandet. Fastnar, faller bakåt samtidigt som gummibandet snurrar runt med mig. Slår huvudet i golvet. Blir medvetslös samt bryter av fotleden. Måste åka ambulans, gipsa foten. Det kliar. Samt jag på kryckor. Kan också bara sluta på ett sätt. Akuten.)
Igår på gymmet var jag inte enbart otroligt färgmatchande jag hade även träningshjälp. Ni vet något som faktiskt vet vad man gör på ett gym.
Inte som jag. Som mest försöker härma andra. (Eller bara nöjer sig med att springa en halvtimma och känna att maskinerna är rätt okey.)
Så hängde på där. Bland de stora grabbarna. (och tjejerna) Dom som vet vad man gör på ett gym.
kände mig ungefär såhär.
o
och idag har jag otroligt ont.
Träningsvärk kallas det visst.
Tack kanske jag ska säga. Men smärta är inte min grej.
Men kul var det!
I won
Ni vet hör man nog många gånger att man är dum i huvet så börjar man till slut tro på det.
Hör man nog ofta att man är ful är det svårt att ta i nå annat.
Det är så lätt att bryta ner en människa och så svårt att bygga upp en.
Jag har varit i ett sånt där förhållande som inte var bra för en på något sätt. Jag tror mitt 18 åriga jag fick så mycket stryk att jag inte riktigt förstod det. (Inte stryk bokstavligen.)
Jag har som trott att jag hat gått igenom det där. Kommit ut på andra sidan. Lite starkare. Och klokare.
Fast det har jag inte. Såklart.
Jag haft jätte svårt att lite på människor.
Jag haft mycket lättare att skjuta folk i från mig. Speciellt killar.
Kommer ni inte nära kan ni inte bryta ner mig heller. Inte såra.
Och det är väl väldigt naivt att tro att ni alla år så. Det är ni ju inte.
Men jag är rädd. Och rädd om mig. Jag vill vara Malin.
Idag när jag var och tränade och tittade ner på mina träningskläder så insåg jag en sak jag inte släppt förens nu.
Även om jag tror att jag har tänkt att jag är nöjd med mig. Hur jag ser ut.
Så har jag inte varit det. Jag har känt mig som den där stora elefanten. Som ingen gillar. Som nån sa. Känt mig obekväm.
Även om jag vetat att inte är så.
Men det har inte hindrat mig från att aldrig någonsin drömma om att ha kläder som sitter åt. Att jag för bara några månader sedan skulle visa mina gigantiska lår i träningsbyxor som sitter åt som ett extra skinn. Nej det skulle inte hända.
Jag har hellre haft jeans som är för stora. Kläder som inte passar för jag har tänkt att jag inte passar.
Så ser jag ner på mig idag. Gigantiska lår? Fula armar. Jäklig mage.
Vill slå mig själv för att jag ens tänkt det. Jag ser ganska mycket exakt lika dan ut nu. Som då. Och det är inte mycket som är GIGANTISKT på mig. Iaf inget som jag inte kan visa.
Och tänker jag har kommit över det. Det tog länge.
Men jag gjorde det.
Du vann inte över mig.
H
Det är här jag vet var gäddorna slår. (Fast ändå inte. )
Det är här man känner var stigarna går och man vet vem som är släkt med vem. Det är här man vet var gäddorna slår. Det är hit man kommer när man kommer hem.
Det svåra är att bestämma sig för att ta steget och fara här ifrån också.
När man inser att man inte har så mycket mer att hämta.
Man har gått stigarna några gånger för mycket.
När man vill komma ifrån och vara Malin. Den man är och inte den man var.
När ,man känner oron i kroppen att man missar något.
När man vill vara någons allt.
Det man har här är inte på riktigt.
Det är hit man kommer när man kommer hem och hem är alltid där hjärtat bor.
Jag klarade det
(Parentes, som inte har något med följande text att göra, Vitamin Well Grace med smak av stevia. Värdelös dåligt)
okey då börjar vi.
På något vänster så hamnade jag uppskriven på en lista över människor som skulle delta i vårruset. Vilket är väldigt intressant med tanke på att jag sällan rusa i mitt liv.
Men någon gång ska ju vara den första för allt. Tydligen.
Åkte till Luleå. Lite mer förvirrad än vanligt och väldigt orolig att jag på något sätt skulle hinna gå vilse där i ruset och våren.
När vi kommer fram ser jag att de finns olika klasser att delta i. Man kan springa på tid. Man kan bara springa. Man kan jogga. Man kan gå eller strosa.
Och är det något jag är bra på är det att strosa. Expert skulle jag vilja påstå.
Men sen ska man ju komma ihåg att jag heter Malin Maria Vestlund och saker och ting blir sällan som jag har tänkt det.
På något sätt hamnade jag i fållan där folk skulle springa. Alltså frivilligt springa. Ja inte jag då. Jag tänkte strosa. Lyssna på fåglar och titta på fjärilar.
Tills alla andra började springa. Och tävlingsmänniskan i mig KLARADE INTE AV ATT FOLK SPRANG OM MIG.
Så jag gjorde det vem som helst skulle göra. Jag sprang.
Det gick jätte bra, tills jag skulle springa om några som sprang så fruktansvärt sakta. (Alt känslan att springa om någon är så underbar att man springer på lite för fort bara för att hinna om) och jag var nästan om.
När en sten anföll mig och min fot så jag stöp. Bröt foten. Okey vrickade den, men i min värld är allt relativt.
Sen (efter det obligatoriska känslan av att man inte kan gå, vill ringa ambulansen och be om sövning) kände jag inte av foten så mycket utan kunde jogga/gå i mål.
5 km på 36 min. Inte det bästa jag någonsin gjort på den sträckan. Men jag är så stolt att jag gjorde det. 5 km och kom i mål. Jag gav inte upp.
Jag fick en medalj. Vilket alla fick även om de som strosat. Men det är första medaljen jag någonsin fått i hela mitt liv.
Den känslan. Att klara något. Är fan så jäkla skön.
okey, sen satt jag i hästbussen igår, blå om halva foten och fortfarande säker på att den var av. Funderandes på det här med att folk påstår att träning är bra för kropp och själ.
Jag synar.
I think
Blundar. Håller andan och hoppar.
Det är dags att försöka trotsa tyngdlagen. Jag tror jag kommer försöka trotsa tyngdlagen.
Och du kan inte dra ned mig.
Vatten
Jag har en slags hatkärlek till det här blöta. Ogillar att befinna mig i det. Avstår helst att vara på det. Men jag klarar mig inte utan det.
Drömmer om att bo där i min röda lilla stuga med skog och vatten nära.
Samt utan grannar.
Sånt man borde göra oftare
Dagar man helt plösligt blir ytlig
Jag bor hemma hos mina föräldrar i helgen, mest för att föräldrarna i fråga har tagit semester och befinner sig någon stans söder ut.
Har hasat runt i pjyamas hela morgonen, med håret stående på ändan. Ni vet sådär som hår bara kan stå när man har sovit alldeles för hårt och håret i fråga är alleles för kort för att sätta upp i en knut.
Sitter på bron ute med en kaffekopp när en bil svänger in på gården.
Ut stiger den snyggaste killen jag någonsin sett.
Ni vet sådär snygg att man inte vet var man ska ta vägen.
Fast man vet med säkerhet att man vill se förbannat jävla snygg ut själv.
När man köper häst!!
Tänk er ett senario där en av era bästa vänner ska köpa häst på elitloppauktionen. Ni har fått i uppgift att se ut 10 hästar som hon ska kolla upp. Eftersom du själv är en person som gillar att gå på "känsla" så får hon inte 10 hästar utav dig. (läs du har jobbat dygnet runt samt haft 5 hästar hemma och ett helvete på det där jobbet du jobbat dygnet runt på så du har helt enkelt glömt bort att titta ut hästar) (och jag gillar att gå på känsla. Stora öron. Det är ett krav.
Ni åker till elitloppsauktionen i ovanligt god tid, för att vara ni.
Ni går runt där som de stora hästägaran ni är. Analysserar steg, manar och öron in i minsta detalj. Studerar veterinärutlåtanden. Skriver upp saker som " FInt trav" "bra stam" "korta steg" samt strök en hel hög för lösa benbitar. För "Är det något jag kan är det skadade hästar" som Noppan sa.
Sen börjar auktionen.
Fina ettåringar säljs för alldeles för mycket pengar. (Jag räknar pengar i lägenheter, framförallt i min lägenhet. och väldigt många gick för min lägenhet gånger 2. Eller min renovering gånger 3)
Som ni förstår ger det mig en mindre hjärtinfarkt. Vem har så mycket pengar liggandes skräpandes hemma?
(Samt att det borde vara lag på att köper man en häst för 800 000 måste man skänka minst 20 000 kr till valfri hjälporganisation)
Så kommer Noppans hästar in. Ingen bjuder. Så Noppan bjuder. Och så fort hon bjöd var det som om hela lokalen började buda och vips var hästarna uppe i 490 000 kr.
Så tillslut sa Noppan att vi testar en teori. Malin du får bjuda. Räck upp handen på den här hästen.
Jag tittade skeptisk på henne. Men räckte upp handen. Fick ögonkontakt med hon som tog emot buden.
Jag fick det.
Sen fick jag en hjärtinfarkt till. Vad har jag gjort?
Han som ropade ut buden och pratar i tungor alternativt otroligt jävla fort tittade runt i lokalen. Ville ha fler bud.
Men det var som om alla tittade på mig och insåg att hon ger sig inte. HON SKA HA DEN HÄR HÄSTEN.
Hur nu alla kunde se det. För jag ville bara springa därifrån.
"Första" Hör jag han säga.
Ingen bjuder.
"Andra"
Nu kommer buden.
Fast ändå inte.
"tredje"
Såld
Och så mina damer och herrar köper man häst.
Med stil.
Life
Dagar jag hatar att vara själv, komma hem till en tom och tyst lägenhet. Där reklamblad ligger utspridd på golvet. ( inte bra för miljön. Sen funderar jag varför man så sällan får trevliga brev nuförtiden. Är det helt ute att skriva till folk? ) är när det händer något på jobbet. Då vill man inte komma hem till tomhete. Då vill man bara ha en kram och liv.
Även om man lär sig lämna jobbet på jobbet. Inte tänka på det när man lämnar sjukhuset för man kan inte gå hem med människors ilska,sorg,orättvisor och skador. Så finns det de händelser som kryper under skinnet på en. Som stannar kvar. Inte så att man ältar. Det är sånt man måste reagera på.
Och det är när sånt händer som man inte vill öppna dörren in till en mörk lägenhet.
Hon är bra stand-in kramare.
Måndag
I lördags var vi på vitsand en sväng. Jag var lagom mör i kroppen efter nattjobb och otroligt glad att världens bästa pappa och farbror också gillar trav. För jag var inte riktigt på topp tanke mässigt.
När jag tänker efter så är det deras fel att jag gillar trav.
Fina är dom iaf. Hästen och hunden. Alltså.
Vänta nu, du var lite oklar!
"Vadå, när du tog på mig det här täcket på morgonen, hade du då tänkt att jag skulle ha det på mig hela dagen? Jag är så förvirrad...Du måste vara otroligt tydlig med sånt här"
Avd hur en häst på lättast sätt ger sin ägare en hjärnblödning när han för 2868657 gången har sönder ett täcke.
Bilolycka
Jag vet inte om jag har berättat detta tidigare, men i min ungdom (för inte allt så länge sedan vill jag även tillägga) spelade jag teater. Jag spåddes en strålande framtid som skådespelerska och priser som Emmys och Oscars stod där borta och väntade på mig. (okey kanske inte, jag minns mest att jag tyckte jag fick prata för lite och hittade alltid på nya meningar att säga. Inte alltid så uppskattat av mina med skådespelare om man säger så. (Tydligen är 7 åringar lite så. Alla vill stå i the spotlight) Hur som haver (barnen kär)
Idag fick jag tillfälle att agera igen. Och som jag agerade. Jag tänker att vilket ögonblick som helst nu kommer en producent från en blivande storfilm att ringa mig, inte för en huvudroll kanske men absolut en ledande biroll. (Om just ledande biroller är något som finns i filmer, kan annars nöja mig med en huvudroll)
Ambulansen, räddningstjänsten och polisen hade övning. Scenariot var att vi hade krockat två bilar. Snurrat runt.
(Jag önskar jag hade kort på bilen jag satt i. För att jag kände så här när jag hade krupit in i bilvraket, att jag tar mig nog inte ut härifrån. Taket var intryckt och hade jag inte nackspärr så fick jag.)
Men jag kan ju alltid illustrerar med en bild.
Jag och min passagerare var ändå lite sura över det inträffade, vi hade köpt ny bil. Elbil. (miljömedvetna) osäkert om den var försäkrad.
(Det är viktigt att ha en bakgrundshistoria att bygga sitt skådespeleri på. (Har jag hört)
Inte för att det just för mig spelade någon roll. Jag skulle spela att jag hade en andningsfrekvens på 31 och en puls på 130. Vilket inte är bra, troligen tecken på chock.
Jag skulle andas fort ett tag sen vara förvirrad. (Eh hallå klockren roll, jag är alltid förvirrad)
och som jag gick in i rollen. Jag andades nästan till den milda grad att jag blev yr.
(När ambulanspersonalen sprang och hämtade sina grejer var jag tvungen att ta djupa andetag för att inte svimma av yrsel)
Men sen svimmade jag. Inte på riktigt. Men i olyckan. Sådan slöseri på min talang.
Vidare kan jag säga att det var otroligt roligt att bli urklipp ur en bil. Kanske vårdmänniskan i mig som känner så.
Men det gick fort! Från det att Lotti insåg att jag var en dålig skadad till det att hon ropade " SNABB UTTAG" tog det inte många minutrar för brandmännen att klippa bort dörren, sticka in planka bakom ryggen, nån höll upp mitt huvud och sen var jag ute. Liggandes på en bår, fastspänd. Kan kanske ha tagit 10 min. Det är snabbt!
När man är vaken och detta händer är det lite smått obehagligt. Man har ju absolut ingen kontroll över något. Och personalen pratar ihop vad som ska göras.(Kan iof bero på att jag var medvetslös. Inte så att man står och surrar till den personen vad som händer) Sen är det hela tiden en kommunikationsradio på. Som inte är tyst. Ena stunden ska man till Sunderbyn andra till Skellefteå. Och mitt i allt ihop dyker polisen upp och intervjuar en. Inte mig då, jag var ju avsvimmad. Och på väg till Skellefteå. (ibland har man ju tur)
Fast på riktigt satt jag och surrade med den här personen
måste säga jag är något skeptisk till människan som nyss räddat mitt liv <3
Jag spelar bra för hon är bland de bästa jag vet.
Just det ja
Låt mig presentera en travhäst.
Klaxon Face. Han galopperade inte i ingången av första sväng. Inte heller i utgången. Han galopperade inte 10 meter före mål. Utan han travade. Hela loppet.
Bara det är framsteg.
3a blev han också.
Låt mig sedan presentera en galopphäst.
Han fick ett bra lopp.
Tills 700 kvar.
När han gick i tredjespår, hästen framför honom blev trött. Drog homom sist.
Så han gick i femtespår. Snubblade och galopperade.
Sånt som händer.
Menar herregud (och fru gud och alla di barnen) jag kan ju inte ens springa på planbacke utan att snubbla.
Och då har jar bara två ben att hålla reda på.
Men jag är nöjd. Lillen han blev 6a.
Även om jag fick en liten hjärtinfarkt när jag står i stallet, hör radioprataren säga "5 minuter defilering lopp 3."
Och där står jag, men en häst som inte riktigt är färdig selad, en annan häst som har tappat en sko och en tredje häst som inte är selad alls inför värmningen.
Men jag hann ut i lopp tre. (men hjälp av trogna själar som vet hur virrig jag är <3) Jag blev trea där.
Jag inser att starta tre hästar är inte något för en glad amatör som knappt har koll på läget när hon startar en häst.
Jag tar hellre hand om hjärtstopp och sånt. Det gör mig inte så nervös.
Komma på vilken häst som ska ut i vilket lopp samt VAR I HELVETE HAR JAG LAGT SKYDDEN TILL ABBE. (galoppören)
Det gör mig stressad.
Galopphäst
Jag och mitt brandlarm
Vaknar halv fyra på morgonen. Kan inte somna om. Oklart om det beror på ljuset som sipprar in genom fördragna persienner eller om det beror på det FÖRBANNADE FÅGELN SOM INTE KAN SLUTA KVIDDERBVITTRA!
Kan även bero på att jag sover själv vilket jag inte heller uppskattar.
Tillslut fastnar min ögon på brandlarmet. Jag är inte ett geni sådär vid fyra på morgonen. Men det ser väldigt ofungerande ut om ni frågar mig.
Frågar ni mig vidare kan jag ju vara helt övertygad att om det någon gång kommer börja brinna så är det just nu.
Då kan man ju tänka att varför går du inte och kopplar ihop brandlarmet, kryper ner under täcket och somnar om några timmar innan du ska upp igen. Jag förstår helt logiken i det. Det gör jag.
Men klättra på stolar klockan fyra på natten skulle enbart innebära att jag skulle ramla slå halvt ihjäl mig och bryta ett lårben eller två.
Det behöver man inte vara ett geni för att förstå att det skulle göra ont. Och just smärta är något jag inte alls hanterar bra.
Så därför ligger jag här nu halv sex på morgonen. Troligen otroligt övertrött och troligen i behov av terapi. Med säkerhet ligger jag här med ett ofungerande brandlarm.
