Nu är jag så gud förbannad och skriver det här i ilska. Det jag egentligen borde göra är att dricka upp mitt kaffe och sminka mig för att jag ska ut ikväll. Men mina vänner. Istället är jag arg. Jag är så arg så att jag nästan skakar, och ni som känner mig vet att jag sällan är arg. Väldigt sällan. Så när jag väl blir arg så är det argt. Kan man säga. 

Jag vet inte om det är en ilska som har byggts upp under veckan. Dels för att människor har röstat på Trump i usa. En person som tycker det är helt ok att tala nedlåtande mot ca 51% av världsbefolkningen. (det är sant killar. Vi är fler än er.) 

 

Men det är inte det jag ska prata om. Det kan vi ta i ett annat inlägg. När jag blir arg igen. Någon annan gång. 

Vi ska prata trav och denna matchovärld den är.. För det är den. Hur lite än jag vill så är det exakt vad den här världen är. 

 

Om det finns något jag brinner för är det tjejer rätt att vara. Över hela världen. I hela Sverige och även i travet. 

Ja jag är en såndär feminist. 

 

Jag tror ingen inom travets värld har ungått vad som hänt de senaste dagarna. Är det någon som har missat det kan ni läsa den bloggen (som jag önskar jag skrev själv)

 

Men det handlar alltså om travkusk som har tagit sig friheten att skicka bilder, sexualla anspelande till tjejer. Till tjejer som inte bett om det. För mig är det helt ologiskt att man som man tar sig den friheten. Och bara för att ni män inte ska känna att jag favoriserar ett kön. Jag tycker inte det är OK för oss tjejer heller att ta den friheten. Men jag är rätt säker på att ni leder ligan.

 

Det som gör mig så ledsen och arg är reaktionen.

 

Det är ett hån och trampa ner folk som redan är utsatta. Vist dom här tjejerna som fått sms och meddelanden kanske går vidare. Kanske har det varit tjejer med skinn på näsa som säger ifrån. 

Men genom att säga gräv inte i det här, låt det vara. Så säger vi också att det här okey. Vi accepterar det här beteendet. Det är såhär inom travet. (och i samhället) 

 

Jag har aldrig råkat ut för den här personen. Men under den korta perioden i mitt liv då jag "jobbade" i ett travstall så pratade tränaren mer om mina bröst, med mina bröst och berättade exakt vad han skulle göra med mina bröst. 

Jag var 18 år och vågade inte säga ifrån. 

För dom jag berättade det för sa att "Det är så här inom travet. Tränare, kuskar kan göra lite som dom vill, och du får bättre hästar" 

Det var liksom ett givande och tagande förstod jag. Sa upp mig och for hem.  Utan att någon hade rört mina bröst. 

 

Det var 10 år sedan. Jag har aldrig jobbat i ett travstall igen efter det. Jag vet inte om det fortfarande håller på så här. Jag hoppas inte. Men jag tror tyvärr det. 

 

För ett tag sedan var det ytterligare ett fall. En lärling som hade misshandlat en tjej. En stalltjej. 

vad fick han för straff av vårt förbund? Inget. Man gjorde en utredning om han hade misshandlat en häst. Mer än så blev det inte. Trots att han har erkänt. Trots att han väntar åtal i riktiga världen. (läs här) 

St kan inte agera på en polisanmäla.

– Vi som förbund har ingen möjlighet att agera på en polisanmälan eller ett kontaktförbud, men det har arbetsgivaren, säger Johan Lindberg, generalsekreterare på Svensk Travsport.

 

vidare säger han också. 

– Svensk Travsport fördömer å det grövsta all form av misshandel och trakasserier. Det är väldigt allvarliga brott som lärlingen nu är anklagad, anmäld, men inte dömd för. Det är alltid bedrövligt när en människa inte känner sig trygg på sin arbetsplats. Här vilar ett stort ansvar hos arbetsgivaren.

 

Det enda jag ser i det här är en tjej som blivit utsatt för misshandel och trakasserier. Och istället för att svensk travsport. Vårt förbund. Hennes förbund. Ställer sig bakom henne. Ställer dom sig bakom den som har misshandlat. Det som borde vara avstängd. Dom lägger ansvaret på någon annan. (arbetsgivaren) 

Vist det är arbetsgivaren som också ska agera. Självfallet. 

 

Men vad gör ni som förbund. Hur får ni oss tjejer att känna sig trygga? 

I veckans brev  skriver Johan om den etiska plattform ST har. Det är jättebra att ha en plattform. Det är bra att ha rutiner. Men dom ger inget när dom inte följs. När det fortfarande är en matcokultur vi har att göra med. 

Anmäl. Säger du. Stänger av kusken i fråga. (bra) och säger att du har hört rykten om det här. Och rykten om andra. Och påhitt och ni försöker sålla i det som är sant och inte.  Man måste anmäla. 

Men då måste ni göra en miljö inom travet där man faktikst vågar anmäla. Förändring sker inte bara. Det måste man jobba för. 

Jag gissar att det jag fick höra som 18 år får många 18 åringar höra. Och jag gissar att många är som mig. För unga för att säga ifrån.