Varför jag pimplar kaffe
Ni vet när klockan slår 02.43 på natten. Och du ligger där i sängen raklång. Klarvaken. Nerverna på helspänd.
Du är redo att attackera när som helst. Lönnmördare finns överallt. Låste jag dörren.
Kanske ska jag kolla under sängen en gång till. Garderoben var inte den stängd för ett tag sedan. Den är nog stor att gömma sig i. Kanske borde kolla.
Ja ni vet om man hade vågat.
För exakt VAD skulle jag göra om det faktiskt låg någon där under sängen. Med svara ögon och gula tänder som blänker i skenet från lampan jag skulle vara tvungen att tända.
Så jag vågar ju inte kolla.
Jag vågar ju inte ens tända lampan. FÖR VAD GÖR JAG OM NÅGON STÅR DÄR?
Så trots att det känns som att mörkret sakta men säkert stryper mig är det iaf bättre än att möta mördarens blick när jag tänder lampan.
Nej, eventuellt kan det vara en dum idé att läsa Lars Keplers böcker innan man ska sova. Eventuellt ska man hålla sig till Kalle Anka. Och undvika innehåll som stalker, seriemördare, mord och blod.
Därför är det inte konstigt att man känner sig så här vid lunchtid.
Dagen jag blev Dolly Parton
Låt mig berätta.
Kastade ner träningskläder i min väska åkte till gymmet. (heja mig)
Skulle byta om. Har köpt nya träningskläder. Sjukt snygga om ni frågar mig. Tar fram sportbhn.
River av lappen och ska dra den över huvudet. Jag tycker det är lite trångt. Har väl blivit lite stel. Är ju ändå snart 28. Livet blir liksom inte vigare.
Sen händer förvandlingen. Jag blir Dolly Parton.
Man blir tydligen det när man drar på sig en sportbh storlek xxxs. (köpte jag kläderna på barnavdelningen?)
Ni vet brösten trycks ihop hamnar under hakan.
Samtidigt som armarna liksom inte kan hänga på sidan. Dels på grund av Dolly Parton brösten. Men även för att tyget på den millimala tygstycke skär in i armhålorna.
Inte kan man andas heller. Det upplever jag ofta är svår när lungorna liksom trycks ut från kroppen och revbenen knäcks.
Där står jag. I omklädningsrummet på gymmet med lungorna på golvet och revben utstickande på sidan med en push-up som skulle göra varje Paradis hotell deltagare avundsjuk. Eftersom jag inte kan röra mig funderar jag hur jag ska kunna få av mig fanskapet.
De andra i omklädningsrummet funderar nog lite över stånkandet och stönande och de akrobatiska övningarna jag gör för att föröka luxera armarna så jag kan dra tygstycke över huvudet igen.
Värsta träningspasset ever.
