Trodde inte det var en sån dag när man var tvungen att be en veterinär sy fem stygn på ens häst som skrapat upp två ben. Men det var det tydligen.

 

Jag trodde inte heller det här skulle vara dagen då Anders Lindqvist svänger in på gården. (tillsammans med Rickard. Och Rickard du var trevlig du också. men du är ingen Anders) och jag hälsar på honom med nedblodade armar.

Bra första intryck där. Han kommer med garanti minnas det.

 

(Nu bara så ni inte kastar er över telefonen för att ringa mig, det var inte mitt blod. Det var hästens blod. Efter att jag hållt benet. Man kan säga jag går in med hela kroppen i det jag gör. Inte bara själen.)

 

Sen satte sig vi oss på altan, jag bjöd på kaffe och kubbar. Man är väl en bra värdina så säg. Inte lika bra gäster. Dom fikade inte. Tydligen. Aldrig hört så galet.

 

Men Anders han höll krampaktigt i sin Ipad. Sen googlade han mig.
För att veta vad jag hade för hästar. Vem jag var. (undrar om han fick upp bloggen?)

Vilket var intressant.

Såklart.

För att faktiskt fråga mig vad jag hade för hästar. Det var allt för avancerat.

 

Jag tror aldrig jag träffat en äldre herre (i sina bästa år) (såklart) som varit så inne i sin Ipad. Ingen yngre heller om jag ska vara ärlig.

 

Sen hamnade jag på twitter av herr Rickard. Varför jag i hela friden inte sitter på stolen som en normalmänniska vet jag inte. Kanske troligen för att jag inte är normal.

Alt att jag vill träna balansen.

(bilden egenhändigt snodd av atg-profilen )