Min morfar dog en kall nyårsdag för 40 år sedan. Inte så mycket äldre än 30 år.

Kvar var min 9 åriga mamma och 3 åriga morbror med mormor som inte hon heller var så mycket äldre än 30.

Livet blir inte alltid som man planerar.
Skulle man kunna säga.

Morfar har alltid varit en liten gubbe på nått moln ovanför oss. Så vi fick beskrivet för oss när vi var små. Och frågade vara mammas pappa var.
Där uppe är han och titta på oss. Var svaret samtidigt som hon pekade på ett vitt fluffigt moln.

Och visst lät det rätt bra, ändå.

För några månader sedan var han i tidningen. Återblick detta hände under 70 - talet. Ung och starkt och otroligt bondeaktig stod han framför sin ladugård.
Stolt. (Eller lite obekväm kanske)
Ett reportage om satsningen han och hans kusin gjorde i jordbruket.

Det är först gången jag såg honom. Hur han såg ut.
Min kusin är en kopia av honom. Min bror har fått hans näsa.
Lite overkligt att gener man har men aldrig sett ändå finns där ute.

Idag var jag ute hos mormor. Då hade min morfars tvillingsyster lämnat ett kort på dom två tillsammans när dom var små.
Morfar Stig i en alldeles för stor kostym. Liten och blyg.
Ovetande om cancern som skulle ta hand liv flera år senare.
Ovetande om att hans livs kärlek bodde i grannbyn.
Eller att han skulle få två barn som trots hans korta tid tillsammans med dom älskar honom över allt annat.
Att ett av hans barnbarn 30 år efter hans död skulle sitta i hans Barndomshem med en kaffekopp i handen lutandes mot den köksoffan som stått i huset sen han var liten pratandes med hans fru och tittandes på den lilla pojken med för stor kostym och vattenkammat hår som har hela livet framför sig.

Jag undrar hur han hade sett ut som 74 årig pensionär.
Jag under hur vårt liv hade sett ut om han fanns kvar.
Inte ens lite likt det livet vi alla har idag. Skulle jag tro.