Eller vad vet jag. När jag tänker efter lite till. 

Ja hur som haver (barnen kär) satt där innan start. Donebrake skulle ta sig iväg från spår fyra. Vilket vi alla vet är en omöjlighet. Att någon av mina hästar tar sig iväg från något spår är en omöjlighet. Detdär därför jag sitter på en bänk med knäna under hakan och huvan över huvudet. Andandes. (Det är ju iof tur att jag gör. När jag tänker efter) det är som att om jag andas långa djupa andetag så överför jag mitt lugn (haha) till hästen och vi slipper galopp. Fungerar ibland. Ibland inte. 

Den här gången fungerar det. 

Hur som. 

I slutet av loppet så hejar jag. Jag tänker inte så mycket på det jag bara Hejar och HEJAR. 

Så tittar pappa på mig och säger. 

"Men Malin var tys. Du skämmer ju ut oss" 

Herregud. Det är som han inte känner mig. Jag bryr mig inte. 

Jag gillar att heja. 

Jag kan inte göra så mycket under ett lopp. Mina små stjärnor gör jobbet. Då ska det fan (ursäkta) hejas.