Igår kväll efter loppet. Sådär vid halv tio på kvällen. Jag hade varit vaken i mer än 30 timmar. Totalt ofrivilligt men ändå. Vaken. 

Hjärnan var inte riktigt på trav i Boden utan tankarna var någon annanstans. 

 

Men hur som haver (barnen kär) var ändå rätt glad över Abbes lopp. 

Glad för andra platsen. 

Glad att han faktiskt var och såg lite lugnare ut än vad han brukar göra på banan. 

 

Men mest. Var jag faktiskt glad att jag skulle få inom en otroligt snar framtid sätta mig i hästbussen och bege mig hemmåt. Sängen var max 2 timmar bort. 

 

Så ser jag hur det kommer banpersonal springande på sidan om Abbe. 

Och jag kände spontant att, nej jag orkar inte. Jag lägger mig nu här på marken och gråter ett tag. 

Efter en helvetes dag ville jag bara hem och få fredag. 

 

Och så väljer dom ut just oss till att ta dopingprov. 

 

Jag tycker iof det är bra alla dessa dopingkontroller vi har i travet. Alla ska tävla på samma villkor. 

 

Men inte när jag varit vaken i 30 timmar. Då är jag inte glad för det. 

 

Åker man på dopingkontroll får man allt vackert vänta tills hästen har pinkat. Och försök förklara för en häst att du vill hem och sova så nu pinkar du bums är inte lätt.