Idag körde jag 3 åringen. 

Hinner köra en bit när han helt plötsligt blir LIVRÄDD för något. 

Vad vet jag inte.

Det skulle lika gärna kunna vara hans egna hov han blev rädd för. 

Han kastar sig upp i luften och det enda jag ser är en hästrygg komma mot mig. 

Jag hinner tänka att jaha. Nu dör jag. 

Jag fick 24 år. 

Jag fick träffa människor jag gillar. 

Och ogillar. 

Och gillar mer än andra. 

Man hinner tänka rätt mycket faktiskt. Medan ens liv tar slut. 

Men 3 åringen återfår balansen och landar på alla fyra. Igen. 

Vilket känns skönt. 

Jag träffar gärna folk jag gillar extra mycket ett tag till. 

Men så reser han sig igen. Och den här gången tappar han balansen. Kastar sig åt sidan. 

Vagnen lossnar. Han fastnar med tömmen och bröstan i skalmen. 

Och jag ser bara en livrädd häst stå och stampa med rullande ögon framför mig. 

Jag hinner inte tänka så mycket utan kastar mig ur vagnen. 

Och när jag landar på fötterna bredvid vagnen tänker jag det här var ju dumt. Vad gör jag om han sticker iväg. Släpar efter?

Men Lillen står still. Jag står och skakar vid hans sida och lossar tömmar och bröstan från vagnen och får tillbaka vagnen och selen på plats. 

Lillen han bara står stilla. Tittar på omgivningen som om inget hade hänt. 

Sätter mig igen bakom honom och kör iväg. 

Hinner köra någon kilometer när vi tvärnitar igen.

Först ser jag honom inte. 

Men där mitt på kalhygget. Några meter ifrån oss tornar en stor älg upp sig. 

Jag hinner tänka att dom är rätt ståtliga. Och de smälter in rätt bra i utemiljön. (kan ju vara bra i dessa tider) 

Sen vet jag inte vem som blir räddast. 

Jag. 

Hästen. 

eller älgen. 

Älgen lägger benen på ryggen och flyr. (skulle jag också vilja göra) (skulle aldrig klara av att springa så knäpptyst genom skogen. Skulle mer låta DUNK PANG KLNAG KNAK BRAK när jag far fram) 

När jag kommer hem måste jag ringa min far och meddela att jag faktiskt nästan höll på att dö idag när jag körde häst. 

Min pappas reaktion var: Så du har inte kört fort då? 

Ungefär samma reaktion som när jag krockade med mopeden vid 17 års ålder.

(ni vet föll, drog ut två ambulanser och brandbilar, låg på asfalten i spöregn. Frös. Hade  ont i benet. )

Pappas reaktion: Gick mopeden sönder mycket?