Jag vet inte varför jag sitter här och har en klump i magen. En människa har gått bort. Alldeles för tidigt. 

Jag kände honom inte. Trots att Piteå är litet och vi är i samma ålder. Eller ja vi är i samma årtionde. 

Livet är så orättvist. Skulle jag kunna skriva. 

Det är just det där att vi är i samma årtionde som ger mig klumpen. 

Jag läser om 54 åringen som dog i en bilolycka. Och tycker det är hemskt. 

Jag läser om hon som är född -68 som troligen kommer dö i cancer. 

Och det är fruktansvärt att hon kommer lämna barn efter sig. 

Men när jag öppnar aftonbladet och möts av denna artikel . 

(först tänkte oj vad likt det är killarna och tjejen på min arbetsplats) 

Sen inser jag vad som har hänt. 

Och jag blir nästan gråtfärdig. 

Jag sitter framför en dator och gråter över en människa jag inte känner. 

Som bara fick leva i 29 år. 

 

Och jag blev genast odödlig. 

Jag tänker och lovar mig själv att jag ska leva. 

Och inte tänka på vad som kan hända. 

Eller vad andra kan tycka. 

Jag tänker på vad jag känner och vad jag vill. 

Och jag tänker att jag ska ge mig chanser att vara jag. Och vara lycklig. 

Göra det jag känner är rätt. 

Även det som är fel. 

För andra. 

 

 

Livet är för kort för att tveka. 

 

 

(och ja mina tankar går till familj och vänner. Jag är säker på att han var en underbar människa som kommer fattas jorden. Och er. )