Jag förstår inte. För sex månader sedan köpte jag en mammut. 

Det skulle vara en snart startklar 3 åring. 

Men vi fick hem en nervös häst som inte såg ut att vara äldre än 1 år. 

 

Idag gick lillen sitt första banjobb sen vi köpte honom. 

För att se om vi kan kvala snart. 

Och herre gud. (och fru gud och alla di barnen.) 

HAN TRAVADE. 

Klockandes rent. 

Jag bara stod och gapade. 

Tappade hakan. 

Han sprang 12,3 sista 300 m. 

Han skötte sig. 

 

 

Skulle jag tänka mig skrika. 

Snart kval. 

 

Det kändes som en seger. 

Det kändes bättre än en seger. 

Lyckorus. 

Fan (ursäkta) vad vi har slitit med lillen. 

Det är många timmar sittandes i hagen. 

Mutor för att komma fram. 

Skritt turer i skogen. 

Hot om slakt när han enbart gått på två ben. Och snurrat runt på gången. (man blir less) 

Glädje när han sträcker fram halsen så långt han bara kan får att nosa en i håret. 

(svordommarna när man blir så glad för att han gör det. Så man rycker till och han flyr till andra sidan hagen) 

 

 

Helt klart värt det idag. 

 

För nu kommer han när man ropar på honom. 

Han sköter sig i stallet. 

Han går att köra. 

Han är så fin.