Idag har jag och älsklingskillen hängt själva på travet. Det gick bra det med.

Mojje är min ögonsten. Jag älskar alla mina hästar. Men Mojje och jag vi är ett. 

Lika klantiga, lika tjuriga och gillar att vara. 

Moj Moj Starlight har stulit mitt hjärta. Inte fy skam det. För det lånar jag sällan ut. 

(fast råkar du få en bit så är jag rätt generös över det) 

Har faktiskta aldrig sett Mojjse så bra som idag. 

I första värmningen jag körde honom i var han lugn. Vilket han inte brukar vara. Jag satte mig upp och väste mellan tänderna " Mojjse jag har träningsvärk i armarna. Jag gillar inte smärta. Så om du är snäll så kanske du inte kan ligga på så förbannat nu va." 

Och han lyssnade nog på mig. 

Loppet gick väl som det gick. 

Han fick dödens. (ser man på han var tydligen startsnabb.)

Sen gick det alldeles för fort. 2640 m skulle dom springa. Och det insåg jag fort att det orkar han inte i ett 16 tempo från dödens. 

Han blev trött sista 500, det blev han. Men han kämpade och ville frammåt. Han skulle lätt ha kunnat passa. Men inte det han travade. 

Och när dom gick i mål, var han den första hästen som inte fick pengar. 

Och jag fick hejda mig från att tjuta och skrika och hoppa jämfota av glädje. 
Han såg så fin ut. Han travde. Och det känns som en STOR seger. 

(Läste ni det "djurensvänner" jag fick inte en krona och hästen fick följa med mig hem. Han fick tom mat efter loppet och vatten. Samt massage. Täcke och filt på sig. Något jag också skulle behöva men det är ingen som ordnar det åt mig)