Jag får rätt ofta höra att "Känns det inte hemskt att ha kastat bort två år av ditt liv. Varför inte bara bita ihop och läsa klart det sista året" 

Hur kan ni säga så. Bortkastade år. 

För det första har jag lärt mig så mycket om vården, sjukdomar och livet under dessa två år. 

Jag blev kär. 

Jag flyttade till en ny stad. 

Jag bodde i studentkorridor. (eller nej inte jag. Min pojkvän men jag bodde mer eller mindre hos honom) 

Jag träffade folk som jag kommer se som mina närmsta vänner.

Jag träffade människor som levde liv jag inte trodde var möjliga.

Jag var på otroligt roliga fester.

Jag har skrattat tills jag gråtit.

Jag kände lyckan när jag klarade min första tenta.

Jag har gjort intressanta praktiker. 

Vist mindre roliga saker hände också. 

Jag gjorde slut. 

Jag upplevde köket i ett studentboende. 

Han som stod mig närmast på jorden dog. 

Jag gick in i en halv vägg. 

Och jag är så stolt över mig själv som satte stopp. Funderade vad jag ville göra. Och satsade på hästarna. 

(tackar skolan för trubblet med mitt intag) 

Men vet ni vad det bästa med dessa två bortkastade åren är? Att jag växte. Jag levde. Blev lite klokare. 

Fick lite mer kunskap. 

Och hur kan dessa två åren då vara bortkastade?

Jag trodde jag var färdig. Jag trodde jag hade bestämt mig för att jag aldrig mer skulle läsa omvårdnad vid valfri sjukdom. Men så gick jag en HLR utbildning. Och hej och hå. Vad kul det skulle vara att läsa klart. 

Men för att jag vill. Och för att jag känner mig taggad. 

Inte för att rädda två bortkastade år. Eller mig. 

Utan för att jag vill.