Det här med fotboll är inte min grej. Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att någonsin kunna sparka på en boll utan att själv falla och slå ihjäl mig.
Att jag någon gång i mitt liv kommer förstå mig på fotboll. Ja ni förstår. Kommer aldrig hända.
Jag ser hellre färg torka än fotboll.
För det första. Det enda dom gör är att falla.
Och veka är dom.
Kan man inte ta en lite knuff utan att falla, bryta benen samt gråta. Ska man inte vara ute på en fotbollsplan. Det är min åsikt.
Få delar den med mig.
Så kom helgen. Helgen från helvetet. Som jag numera kallar den.
Mest för att det var helgen jag tappade hjärnan. Samt allt förstån.
Men hur som haver. (barnen kär)
Jag jobbar med helt underbara människor.
I helgen råkade bara dessa underbara människor gilla detta sparka-på-en-boll-och-springa-i-klung-sport.
Jag kände mig smått nedslagen när jag insåg att det här är vad jag kommer få höra.
fotboll
fotboll
fotboll
och
fotboll
ev
zlatan
zlatan
zlatan

Och det är ju inte samma sak som när jag tvingar alla ointresserade människor på mitt jobb lyssna på mitt travsnack. Hästsnack. Inte alls samma sak. För dom gillar det. Inserst inne. Dom vet bara inte om det än. Och det är min plikt att få dom att förstå det.

Det hela har hur som helst slutat med att jag har sett Holland-Danmark spela. Slagit mig för pannan när dom missat målchanser.
Sett England-Frankrike spela.
Jag såg första matchen. Hejade på Polen.
Kan inte säga att jag förstår fotboll mer nu än innan.
Dom faller fortfarande för en vindpust.
Men det är lite spännande.
Och jag tänker se Sverige spela.