Innan jag går ut för att jobba natt brukar jag be en stilla bön till högra makter att jag inte ska behöva gå utanför avdelningen.
Jag vill inte gå iväg för att hämta blod på labb.
Eller vandra med patienter till en annan avdelning.

Jag helst av allt vill att mina kollegor ska stryka mig över håret och säga "Malin stanna här du, jag går. (och gärna gå du och sov några timmar så väcker vi dig sen.)
Som ni fårstår händer det väldigt sällan. (även om jag jobbar med väldigt snälla människor. )
Jag skulle även vara nöjd om någon bara gick med mig. Höll mig i handen . Lyste med en ficklampa.
Men jag skulle ju aldrig erkänna att jag får ett mindre tryck över bröstet och känner viss ångets för att lämna avdelningen själv på natten.
Långa mörka tomma korridorer. Det finns inget värre att gå igenom när man är mörkrädd.
För vem skulle höra mig när en våldtäcksman dyker upp bakom en dörr.
Jag springer min väg fram, Till dörren, till nästa lampa. Andas Malin. Andas.
Titta inte bak.
(Tittar alltid bakåt och blir liter extra rädd.)
Fan var det kod på den här dörren. Fram med kortet. Tappar det i golvet. Pulsen stiger. I filmer blir dom alltid brutalt dödade just nu.
Får upp dörren. Går jätte fort tillbaka. Jag springer inte. För då vet förövaren att jag har kommit på att han är ute efter mig. Så fort jag är innanför dörrarna på avdelningen kan jag vända mig om och skrika.
Men dit måste jag gå. Med raska steg.
Att jag inte dött i en hjärtinfarkt än är ett under.