Imorse när jag lämnade jobbet viste jag knappt vem jag var. Vad jag hette eller var jag bodde.
Inte sp mycket värre än vanligt. Kanske ni tänker. Men jag var övertygad att jag glömt min hjärna någonstans.

Ringer min far för att höra om hästarna är ute. ( hoppas. Orkar. Inte. Öppna. En. Boxdörr.)
Och som vanligt har mina älskade föräldrar skött sig.
Min far föreslår även att jag ska sova hos dom eftersom det byggs på min gata. Hemma hos dom är det iaf tyst och jag är själv.

Och min pappa är allt som oftast en klok man ( don't tell) så styr bilen mot pitholm.

Efter nattens bravader. Eller icke bravader har jag lite svårt att somna. Många tankar i frökens hjärna.
En timma efter det jag lyckas somna hör jag hur mamma är ute och ropar på Tilly. Vänder mig i sängen. Tilly brukar återvända.
Men mamma slutat inte leta. Tillslut är jag tvungen att gå ut för att hjälpa henne.
Bara för att möta en isbjörn som studsar ut ur skogen med Gustav Svensson.
Går in för att sova. Då telefonen ringer. Inte min. Jag är smart. Ljudlös. (glömmer även att ställa tillbaka till ljud. Vilket gör att jag aldrig är kontaktbar)
Mamma svarar tänker jag.
Det ringer. Och ringer. Tillslut blir jag irriterad (och nyfiken) så rusar ner för att svara.

"men du ska väl inte svara. Du ska ju sova"
Hör jag min pappas röst.
Men varför ringer du då?!?!?!??

Här inser jag att det är kört. Lika bra att gå upp. En timmas sömn. Tror det är rekord för mig.