Jag har åkt skoter. Ja jag vet jag bor i norrland, och jag borde vara född på en skoter. Men jag är född i stallet.

Vi har hästar istället för skotrar. Jag klagar inte. För jag gillar hästar. Om ni råkat missa den punkten.

Men idag tog Emanuel med mig ut på en skotertur. Vi åkte upp på ett stycke berg. Grillade. Satt i solen och drack kaffe. Jag kunde för en sekund höra tystnaden.

Det är mäktigt. Det kan man inte göra så ofta. Hur mycket man än lyssnar så hörs inget. Det är knäppt tyst. Det känns nästan tryckande för att det är så tyst. Och det är så fruktansvärt härligt.

Kanske extra härligt när man jobbar i en värld där det aldrig är tyst.

Men när jag satt där på renskinnet. Såg skogen. Kände rök lukten från brasan. Solen som faktiskt värmde ett tag. Då förstod jag varför människor gillar att köra omkring på skotrar.

Inte helt lika underbart som att vara ut en tur med hästarna i strålande sol och gnistrande snö. Men nästan.