Funderar ni hur det går med Ove. (provade kalla honom Dojjan, passar inte. Så nu provat jag Ove. ) ( passar inte heller. Men kan inte gå omkring och säga Donebrake åt han. Det är en sak som är säker.

Ove (Donebrake ) kan vara den kortaste hästen jag har ägt. Han är 160 cm hög. Och 20 cm lång. För att vara ungefärlig.

Ove kan för tillfället inte stå still på gången. Han är lite nervös. ( skulle jag också vara om jag bytt stad, rutiner och när omgivningen är rätt stor och läskig för en treåring. )

Han är rädd. För allt. Men väldigt nyfiken. Igår låg en pressning över höt. L I V S F A R L I G T. Och hör sen tyckte Ove. Så han kröp nästan ur skinnet och sprang till Norge.
Jag gick fram till höbalen och satte mig och väntade på Ove. Tillslut. Efter 10 vändor till Norge på två ben kom han fram. Misstänksamt men han kom fram. Tittade på det gröna livsfarliga prasslande saken som låg framför honom.

Och så. Med ett kliv. Gick han fram. Bet tag i pressningen. Som inget i världen skrämde honom. Stod med den i munnen och tittade på mig. Som om det var jag som var rädd. Inte han.

Ove har gått motion. Och känts helt ok. Tycker om att springa först.

Och Ove har små hovar.

Han får bredvid mojje. Och dom ser ut att gilla varandra.

Ove åt inte äpplen eller morötter när han kom. Han förstod inte hur man tuggade detta farliga.
Det tog två dagar av envist bortskämmeri från våran sida, men nu är han som alla andra av våra djur. Bortskämd. Och äpple/morotsätare