Jag hatar den här sporten där man inte bara kan tänka med hjärtat.

Maardam ska tillbaka till stockholm. Och sin ägare. Jag förstår inte hur tränare gör. Där det flyttas hästar titt som tätt.

Ja dom har såklart skötare så dom fäster sig kanske inte vid hästarna själva. Men hur gör skötarna. Stänger in sig en box och gråter.

Själv har jag gråtit varenda gång jag varit ut och kört dom senaste veckorna.

Jag trodde inte man kunde fästa sig så mycket vid ett litet envist sto. Men tydligen.

Vi hade kunnat ha kvar henne. Men dom ville ha mer pengar. Och som det är nu går hon ju knappt plus. Så det inser ju jag också att det inte är en ekvation som går ihop. Jag har ju haft kvar henne för att jag tycker det är roligt att vara på trav. Köra. Hon är snäll och gör alltid sitt bästa. Även om vi sällen står längst fram så är jag nöjd med de kronor hon har sprungit in.

Men jag kan inte stå och betala 10.000/ år till dom i stockholm.

Så med tungt hjärta så valde jag att lämna tillbaka henne.

Fast än jag inte vill.

Alls.

Det blir jobbiga timmar att köra ner till Sundsvall. Alldeles för många timmar att tänka. Vilket jag ibland är för bra på.