Igår försökte jag intala mig själv att trav är mycket roligare att se på TV och inte att vara på plats. 

Intalningarna gick väl sisådär måste jag villigt erkänna. 

Men jag satt där bänkad framför tvn. Inväntade Quite Charmings lopp. 

(eller bänkad och bänkad, sprang ut mellan loppen för att fixa stallet) 

Och vet ni vad. 

JAG VAR MER NERVÖS ÄN VANLIGT. 

Herregud. Bara sitta upp och ner i en soffa och höra folk på TV prata om hästarna. 

Inte bra för mitt lilla hjärta. 

Inte alls bra. 

Så är det Quite Charmings lopp. 

Och jag kan inte sitta stilla. 

Det går inte. 

Vartenda ben i min kropp strävar upp från soffan. 

Studsar på golvet. 

Klappar händerna. 

Säger hur kusken ska köra. 

Precis som han skulle höra mig genom TVn. 

(Herregud, kuskarna hör ju inte ens vad jag säger när vi står i samma stall.)

Mitt i mina hopp och "KOM IGEN DÅ KILLEN! " "GÅ INTE NER DÄR!" "HERREGUD KÖRNING" 

Vänder jag mig om och där står min brors kompis och tittar på mig. 

Kan hända att han tror jag är galen. 

Hur det gick?

4a. 

Fastnade bakom en trött häst. Eller två snarare. Var som temat för stall Pitholm den här veckan. 

Men han var riktigt bra. 

Nu siktar vi på kriteriekval. 

Och barfota. 

Eller vi och vi. 

Båth.