Nu är jag i den här fasen i mitt liv då jag inte sover som jag bör. Jag är för det mesta inte glad. Min mormor tjatar på mig att jag måste äta. Och med äta menar hon annat än kaffe.

Jag är irriterad. Jag går inte att prata med.  Helt ofokuserad på allt.

Det är alltså fasen Tenta-inom-en-snar-framtid. Jag blir ett levande monster då.

Det är en blandning av att jag är livrädd att kugga på en omvårdnadstenta. Det är min grej, inte att kugga nu utan att omvårdnadsdelen i utbildningen är min grej. Det jag kan. Eller ska kunna. Just nu känns det som jag är en bluff. Jag kommer inte ihåg en sak från mina två år som sjuksköterskestudent. Hur kan dom ha godkänt mig i en enda kurs. Jag kommer inte ihåg en sak från allt jag stött på i jobbet. Ni hör jag måste sluta. Så sjunker jag djupare in i böckerna och läser om epileptikus statikus.

Bara för att kommande natt vakna av att du går igenom allt du kan om epilepsi. Och det du inte kan måste du läsa. NU. spela rolla att klockan är två.

För att i nästa sekund tänka. Men ge dig. DU KAN DET HÄR! och kuggar du. Så skriv om. Fast det behöver du inte för du är så förbaskat bra.

Men jag lyssnar sällan på mina kloka råd till mig själv.