Har det inte gått lite för långt när man känner att man håller på att bryta ihop på jobbet. När man biter sig i kinden för att inte tårarna ska börja rinna. Det spelar ingen roll hur mycket alla säger att man inte ska bry sig. Hon är så. Mot alla. Ja det kanske hon är. Men bara för att hon är så mot alla betyder det väl inte att man ska aceptera det.

99% av allt hon säger tar jag inte ens åt mig. Det går in genom ena örat och ut genom nästa.

Men att höra att jag aldirg någonsin kommer få ett normalt liv (vad är normalt) för att jag håller på med hästar. Och vem ska kunna stå ut med mig, när jag tillbringar all min tid i stallet. Med hästar. Det är inte normalt att spendera så mycket tid där. Kommer aldrig få gifta mig eller få barn.

Det gör faktiskt lite ont. Jag vet att hon har fel. Men vem säger så.

För att tre timmar senare gå på mig igen om att jag är djurplågare som håller på med trav.

Men jag ska inte bry mig.

Men när min reaktion var att ta min kaffekopp och kasta den på henne inser jag att jag bryr mig nog. Rätt mycket. (jag kastade ingen kaffekopp. Jag sa att så länge hon inte kan komma med något vettigt att säga kan hon vara tyst, sen kastade jag ut mitt kaffe i vasken och gick ut ur rummet)

Jag förstår inte att en sån här människa kan gå mig så mycket på nerverna. Varför kan jag bara inte skaka av mig henne. Hon är inte värd all energi. Men det gör ont att höra det hon säger. Vem vill höra det? Ingen. Man ska fan inte bara "inte bry sig" genom att "inte bryr sig" så kommer hon aldrig sluta. Hon kanske ändå aldrig slutar men då visar man iaf att man inte accepterar det.

Ingen kommer någonsin älska denna djurplågande människan. Tack så jäkla mycket. Inte är det tack vare dig jag anser mig vara en glad filur. Du skulle lätt kunna trycka ner mig under jorden.

Och det min vän, det är du inte värd.