Varför är det så varför känner man sig bara närmare andra än vissa. Varför är det lättare att öppna upp sig till en främling ibland än de som står en närmast.

Jag som är lite andlig av mig, ibland. Tror ju att vi inte bara dör när vi dör. Det låter så tråkigt. Jag tror ju att vi föds på nytt. Jag vill inte leva för att det inte ska hända något sen. Framför allt är det ju spännande att tänka att jag någon gång i mitt liv har kunna vara en prinsessa. Eller en krigshjälte som räddade massor av oskyldiga människor till livet med mina tappra insatser. Då känns det inte lika meningslöst att bara vara nu.

Det jag skulle få fram med det här utlägget är, kan det vara så att dom personer som har den här invärkan på en, kan det vara så att vi redan kände varandra. Innan?

Eller är det bara helt enkelt så att man ser att man är lika. Tänker lika. Är vi så pass smarta vi människor att vi kan utläsa det bara på varandras kroppsspråk.

Jag menar inte att det är kärlek vid första ögonkastet. Fast det kanske det är?

Jag menar människor man skulle kunna vara vänner med resten av sitt liv. de man bara kan vara sig själ framför.

Trots att man är från olika generationer, länder. Byar. Men det känns ändå bra.