Det var inte så märkvärdigt med det. Patienten kände inte igen mig (inte för att jag hade tänkt gå fram och hälsa, ibland har jag vett) och vår väg slutade att följas efter ca en halv sekund. Man kan inte ens kalla det ett möte.

Men det slår mig att det är så lätt att se folket som ligger på sjukhus som bara en sjukdom. Bara något man ska bota. Hitta felet och fixa.

Man tänker inte på att de som ligger där faktiskt inte är sin sjukdom. Eller att det finns en riktig verklighet där ute.

Det är ett sånt kort möte, mitt i någon ting annat.

Deras klädstil är inte blå mjukisbyxor signerade landstinget med en urtvättad tröja till.

Alla har en historia, som vi aldrig kommer få veta. Eller kanske kommer kunna förstå. Det är så lätt att dömma andra, bara för att vi tror vi vet hur det ligger till. När det faktiskt alltid finns minst två sider av saker och ting.

Den här patienten var, vad jag minns jätte sjuk när den låg inne. Knappt så att han skulle överleva.

Så ser jag honom på stan. I vanliga kläder, skrattandes och bärandes på ett barn. Vad jag kan se fullt frisk. Och rätt så lycklig.

Det känns rätt synd att vården är som den är idag, det är inte möten mitt i livet. Det är ett löpband för att spara pengar. In och ut. Fortast möjligast med så lite arbetsinsatser som möjligt.