Min hund sover aldrig i sängen när hon är hemma hos mina föräldrar. Jag kan aldrig minnas att hon har velat sova i sängen. För tro mig jag brukar försöka tvinga henne. Den lilla saken är en vilja av stål.

Så hon har alltid sovit på golvet.

Tills jag flyttade i lägenheten nu ska hon bara sova i sängen. JIPPI tänkte jag först.

MYSIGT.

Om det inte vore så att även hennes mössa ska sova i sängen.

Hennes grisöron ska sova här.

Hennes gosedjur till gris ska sova här.

Den lilla hunden tar tamejtusan mer plats än mig i sängen.

Att ligga och trängas i en säng är inte min grej jag får panik och värmeutslag. typ.

Så jag sätter undan alla hennes leksaker och går och lägger mig.

Tilly surar oftast och går och lägger sig under sängen. Med sin mössa.

Men varje natt vaknar jag av att hunden har lagt ut sig mitt i sängen, hennes ben är aldrig så långa som då. Bredvid henne ligger hennes mössa och bredvid mig ligger den förbannade rosa lilla gris som nuffar när man rör den.

Så jag vänder på huvudet bara för att ett av hennes 824876 hundben ska peta ut ett öga på mig.

Jag har oftast god lust att slänga ut både hunden och hennes saker genom fönstret. (fast det kräver ju att jag rör på mig och det är jobbigt)

Istället föser jag ner sakerna på golvet och knuffar till Tilly så hon flyttar på sig så mina långa (hosthos) ben får plats igen.

och varje natt gör hon följande, kryper upp till huvudkudden, lägger sig på sidan så nära mig som möjligt och suckar och borrar in huvudet bredvid mitt huvud. På kudden.

Och där inser jag att jag älskar den där lilla byrackaren.