Gud vad kall man blir av att vara ute i regnet i 6 timmar. Även om man var under tak rätt stor del av tiden är det som om fukten kryper in i märgen.  Just då kände jag inte så mycket. Inget alls faktiskt. Förutom att jag var blöt. Men det är jag ju som i stort sett alltid när jag är på trav, blötast och skitigast. Inte ens hästarna slår mig där.

Men nu när jag sitter här i mitt varma hus, med mina mjuka byxor och förstora tröja samt mina OTROLIGT snygga rosa tjocksockar. Allt blir mycket finare i rosa. Och fryser. Det är som om benen skakar.

Och hungrig är jag. Åt som sagt var frukost kl 6 i morse. Missade lunchen. ILLA. Fram till klockan sju ikväll hade jag bara fått i mig kaffe. Inte bra för magen (och jag ska bli sjuksköterska) och inte bra för en människa som redan går på i 110.

Det är som att det aldrig tar stopp min hunger, trots att jag har ätit för ett tag sedan. Jag kan inte missa mattider. Är som skalman. Mat-och-sov-klockan är noga inställd. Gud nåde om jag missar en tid. Det blir kaos.

Så nu ska jag dricka te. ( får fundera på hur jag ska somna sen) Äta en macka. Pussa på isbjörnen.
Och pussa på världen bästa häst.

Jag är trots allt lycklig lottad.