Vissa dagar är värre än andra dagar. Denna dag var en sådan dag. Kan bero på en vecka med lite sömn. Hjärnan vill inte alls tänka.

Skulle köra en sista gång till Skellefteå. Hämta lite saker från lägenheten, lämna in kursboken. Man vill ju gärna ha godkänt på kursen.

Hittade inte nycklarna. Hittade inte kursboken.

Kanske inte så ovanligt. Jag kan ju vara så virrig ibland att hälften vore nog. Med det i åtanke skulle jag ha kunna lagt dessa saker exakt vars som helst.

Började söka igenom huset. Fortsatte in i stallet. (Allt jag äger och har hamnar så småningom i stallet) Ingen lycka. Gick igenom hästbussen. Inte där heller. Sökte genom bilen. INGENSTANS kunde jag finna det jag sökte. Letade.


Tilly hade iaf roligt när hon försökte hänga med en allt mer upprörd matte.


Till slut gav jag upp, tänkte får väl bryta mig in i lägenheten. Och sluta skolan. JAG ORKAR INTE!

Satte mig i bilen och istället för att fara till Skellefteå styrde jag kosan till mormor. Älskade mormor, stället på jorden där man bara kan sitta och prata och dricka kaffe i evigheter i alldeles för små koppar.

Berättade om min dag. Berättade att jag tänkte ge upp livet. Kanske lite väl drastiskt men jag är ju lite av en teaterapa.

Så far vi och handlar. Mormor sätter sig i framsätet.
Tittar på mig.

Sträcker fram handen.

Tar tag i något på instrumentbrädan.

Mormor: Malin det du har varit galen för hela dagen kan det möjligen vara dessa?

Så kastar hon nycklarna till mig.

Dom har legat i bilen hela tiden. Mitt framför mig. Jag har inte sett dom. Jag tror jag är utbränd.

För att trösta mig själv har jag tröstshoppat. Shopping när den är som bäst. Och helt och hållet livsfarlig och onödig. Men det bryr jag mig inte om.