När jag var liten, menar mindre, trodde jag att när man är 18 då är man vuxen då är livet som färdigt. Åren gick och den stora dagen kom och gick. Klokare var jag inte. Fortfarande samma tjej som älskade att springa barfota i gräset och titta på tjejfilmer som man gärna grät till, krypa upp i soffan och prata med mamma. Tryggheten.

Då tänkte jag 20, då jäklar då är jag vuxen. Då kan jag allt och lite till. Den stora dagen kom. Den enda jag kände mig var förvirrad. Vad vill livet med mig. Vad vill jag med livet.

Varför är det så ju äldre man blir ju mer inser man HUR lite man vet. Hur liten man är på jorden. Nu hoppas jag på det stora 30. Kanske jag är vuxen då.

Fast troligen gillar jag att springa barfota i gräste och titta på disney filmer då också.