Slurken står ute och skriker hans bästa kompis är borta. Det gör ont i hjärtat att lyssna på.

Idag fick Jizo fara vidare till de eviga gröna.

Ni som inte har djur tänker att det bara var en häst.

Jag tänker att det var en helt underbar kompis. Med en helt egen personlighet.

Fast jag kanske är blödig.

Man fick uppleva så mycket med Jizo. När han i sin första start slog ut det gamla banrekordet på Skellefteåtravet. Hästen som knappt kunde springa, som bara fick starta på nåder för att dom hade ledig plats i hästtransporten.


När han vann silverfinalen på Åby. När han startade mot Scharlet Night och Viktory Tilly. Inte en chans hade han men han startade och jag var där.

Han tog oss till Frankrike. Hur många får uppleva sin häst starta på Vincens? På Prix D´amerique dagen desutom.

Den absoult bästa segern var när han vann VF-sprintern på Umåker. Inte ett speciellt stort lopp. Inte många hästar med. Innan loppet skulle han vinna om han så sprang baklänges.
Men han vann, det speciella var väl att det var jag, min bror, mor och farfar där. Sista starten min farfar fick se Jizo vinna. Vi sprang till parkeringen och sjöng " We are al the winner, we are al the best" med vinnartäcket som en flagga.

Man fick ju även uppleva hur det är att köra bil till Gävle, hinna fram precis till när startbilen ska släppa och se jizo För enbart galoppera. Minde kul. Men en upplevelse mer.

Men han blev gammal han med, hade ont i kroppen. Så det här var ju det bästa för honom. Men det värsta för oss andra.