Det här inlägget har absolut inget men någonting att göra, bara jag som tänker....:P

Det hrä med barn, jag har alltid sett mig själv som en barnmänniska. Jag har alltid velat ha barn.
Tre stycken. Namnen är redan klara. Så mycket har min blivande man att säga till om. ( ÅSSIT som vi säger här i Piteland.)

Men på senare tid har jag börjat fundera, vill jag ha barn?

Nej. Igentligen inte. Barn skrämmer mig. Tänk allt som jag kan göra fel.
Jag kan knappt ta han om mig själv. Skulle jag klara av att få barn?
Hur gör dessa unga mammor? De som får barn när dom är 15 år?
Jag beundrar dem. För dom klarar av det, dom växer upp.

Jag nöjer mig med att vara lektant. Henne som man kan kittla lite var som helt så får man en glass.
Busa och hoppa på studsmattor.
Baka kakor och gå ut på upptäcksfärd.
Det nöjer jag mig med.

Ett tag till.

Jag ser min förebild här i världen. Hur hon fick barn när hon var ung och hur hon är helt strålande underbat förälder och förebild. Jag ska inte ha barn förens jag är i närheten av henne. 


Sen vill jag också gratta Emanuel. En nybliven och stolt pappa. Väntar men spänning på att få visa er min lägenhet.
Och med visa min lägenhet menar jag att jag vill träffa er. Och mer Er menar jag mest Bäbisen ;D