Ni vet hör man nog många gånger att man är dum i huvet så börjar man till slut tro på det. 

Hör man nog ofta att man är ful är det svårt att ta i nå annat. 

Det är så lätt att bryta ner en människa och så svårt att bygga upp en. 

Jag har varit i ett sånt där förhållande som inte var bra för en på något sätt. Jag tror mitt 18 åriga jag fick så mycket stryk att jag inte riktigt förstod det. (Inte stryk bokstavligen.) 

Jag har som trott att jag hat gått igenom det där. Kommit ut på andra sidan. Lite starkare. Och klokare. 

Fast det har jag inte. Såklart. 

Jag haft jätte svårt att lite på människor. 

Jag haft mycket lättare att skjuta folk i från mig. Speciellt killar. 

Kommer ni inte nära kan ni inte bryta ner mig heller. Inte såra. 

Och det är väl väldigt naivt att tro att ni alla år så.  Det är ni ju inte. 

Men jag är rädd. Och rädd om mig. Jag vill vara Malin. 

Idag när jag var och tränade och tittade ner på mina träningskläder så insåg jag en sak jag inte släppt förens nu. 

Även om jag tror att jag har tänkt att jag är nöjd med mig. Hur jag ser ut. 

Så har jag inte varit det. Jag har känt mig som den där stora elefanten. Som ingen gillar. Som nån sa. Känt mig obekväm. 

Även om jag vetat att inte är så. 

Men det har inte hindrat mig från att aldrig någonsin drömma om att ha kläder som sitter åt. Att jag för bara några månader sedan skulle visa mina gigantiska lår i träningsbyxor som sitter åt som ett extra skinn. Nej det skulle inte hända. 

Jag har hellre haft jeans som är för stora. Kläder som inte passar för jag har tänkt att jag inte passar. 

Så ser jag ner på mig idag.  Gigantiska lår? Fula armar. Jäklig mage. 

Vill slå mig själv för att jag ens tänkt det. Jag ser ganska mycket exakt lika dan ut nu. Som då. Och det är inte mycket som är GIGANTISKT på mig. Iaf inget som jag inte kan visa. 

Och tänker jag har kommit över det. Det tog länge. 

Men jag gjorde det. 

Du vann inte över mig.