(Parentes, som inte har något med följande text att göra, Vitamin Well Grace med smak av stevia. Värdelös dåligt) 

okey då börjar vi. 

På något vänster så hamnade jag uppskriven på en lista över människor som skulle delta i vårruset. Vilket är väldigt intressant med tanke på att jag sällan rusa i mitt liv. 

Men någon gång ska ju vara den första för allt. Tydligen. 

Åkte till Luleå. Lite mer förvirrad än vanligt och väldigt orolig att jag på något sätt skulle hinna gå vilse där i ruset och våren. 

När vi kommer fram ser jag att de finns olika klasser att delta i. Man kan springa på tid. Man kan bara springa. Man kan jogga. Man kan gå eller strosa. 

Och är det något jag är bra på är det att strosa. Expert skulle jag vilja påstå. 

Men sen ska man ju komma ihåg att jag heter Malin Maria Vestlund och saker och ting blir sällan som jag har tänkt det. 

På något sätt hamnade jag i fållan där folk skulle springa. Alltså frivilligt springa. Ja inte jag då. Jag tänkte strosa. Lyssna på fåglar och titta på fjärilar. 

Tills alla andra började springa. Och tävlingsmänniskan i mig KLARADE INTE AV ATT FOLK SPRANG OM MIG. 

Så jag gjorde det vem som helst skulle göra. Jag sprang. 

Det gick jätte bra, tills jag skulle springa om några som sprang så fruktansvärt sakta. (Alt känslan att springa om någon är så underbar att man springer på lite för fort bara för att hinna om) och jag var nästan om. 

När en sten anföll mig och min fot så jag stöp. Bröt foten. Okey vrickade den, men i min värld är allt relativt. 

Sen (efter det obligatoriska känslan av att man inte kan gå, vill ringa ambulansen och be om sövning) kände jag inte av foten så mycket utan kunde jogga/gå i mål. 

5 km på 36 min. Inte det bästa jag någonsin gjort på den sträckan. Men jag är så stolt att jag gjorde det. 5 km och kom i mål. Jag gav inte upp. 

Jag fick en medalj. Vilket alla fick även om de som strosat. Men det är första medaljen jag någonsin fått i hela mitt liv. 

Den känslan. Att klara något. Är fan så jäkla skön.