Ni vet när ni sådär halv sju på morgonen kastar iväg er till stallet. Eller kastar och kastar det gör ni inte. För ni har bara sovit 3 timmar. För eran hund aka isbjörn har hållt er vaken hela natten. Så där vid 5 någon gång kunde du blunda.

Så jag kastade mig inte så mycket iväg. Jag släpade mig iväg.

Jag hittad min hund i garderoben. Snarkandes. Inte så att jag stänger in henne där utan det är hennes plats.

Tidigare var det stället jag hade mina sockar. Nu är det stället hon tar alla mina vantar till. Samt halsdukar.

Hur som haver (barnen kär) där låg hon och snarkade och brydde sig inte alls om att jag for.

 

Det är inte ens min hund jag ska prata om. Det är mig jag ska prata om.

Efter att ha varit i stallet. Huttrandes. Det är trots allt kallt ute numera. (don't tell the guy ho speaks att Bodentravet) for jag hem för att dra en filt över mig och eventuellt aldrig lämna soffan.

 

Men mamma ville att jag skulle följa henne och handla och eftersom jag är en god dotter så gjorde jag självklart det.

Väl inne i affären tittar jag ner på mina kläder.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet inte när jag tappade vettet.

Herre Gud och Fru Gud och alla di barnen.

 

Mamma sa, när hon såg mig. Med en suck. Att hon börjar förstå att hon aldrig kommer få barnbarn.

Jag är beredd att hålla med henne.

Mormor kanske inte kommer bli en av hennes titlar.

 

 

Sen kan vi ha en diskussionsgrupp om mitt val av att ha vit/gråa byxor i ett stall.