Nu är jag så gud förbannad och skriver det här i ilska. Det jag egentligen borde göra är att dricka upp mitt kaffe och sminka mig för att jag ska ut ikväll. Men mina vänner. Istället är jag arg. Jag är så arg så att jag nästan skakar, och ni som känner mig vet att jag sällan är arg. Väldigt sällan. Så när jag väl blir arg så är det argt. Kan man säga. 

Jag vet inte om det är en ilska som har byggts upp under veckan. Dels för att människor har röstat på Trump i usa. En person som tycker det är helt ok att tala nedlåtande mot ca 51% av världsbefolkningen. (det är sant killar. Vi är fler än er.) 

 

Men det är inte det jag ska prata om. Det kan vi ta i ett annat inlägg. När jag blir arg igen. Någon annan gång. 

Vi ska prata trav och denna matchovärld den är.. För det är den. Hur lite än jag vill så är det exakt vad den här världen är. 

 

Om det finns något jag brinner för är det tjejer rätt att vara. Över hela världen. I hela Sverige och även i travet. 

Ja jag är en såndär feminist. 

 

Jag tror ingen inom travets värld har ungått vad som hänt de senaste dagarna. Är det någon som har missat det kan ni läsa den bloggen (som jag önskar jag skrev själv)

 

Men det handlar alltså om travkusk som har tagit sig friheten att skicka bilder, sexualla anspelande till tjejer. Till tjejer som inte bett om det. För mig är det helt ologiskt att man som man tar sig den friheten. Och bara för att ni män inte ska känna att jag favoriserar ett kön. Jag tycker inte det är OK för oss tjejer heller att ta den friheten. Men jag är rätt säker på att ni leder ligan.

 

Det som gör mig så ledsen och arg är reaktionen.

 

Det är ett hån och trampa ner folk som redan är utsatta. Vist dom här tjejerna som fått sms och meddelanden kanske går vidare. Kanske har det varit tjejer med skinn på näsa som säger ifrån. 

Men genom att säga gräv inte i det här, låt det vara. Så säger vi också att det här okey. Vi accepterar det här beteendet. Det är såhär inom travet. (och i samhället) 

 

Jag har aldrig råkat ut för den här personen. Men under den korta perioden i mitt liv då jag "jobbade" i ett travstall så pratade tränaren mer om mina bröst, med mina bröst och berättade exakt vad han skulle göra med mina bröst. 

Jag var 18 år och vågade inte säga ifrån. 

För dom jag berättade det för sa att "Det är så här inom travet. Tränare, kuskar kan göra lite som dom vill, och du får bättre hästar" 

Det var liksom ett givande och tagande förstod jag. Sa upp mig och for hem.  Utan att någon hade rört mina bröst. 

 

Det var 10 år sedan. Jag har aldrig jobbat i ett travstall igen efter det. Jag vet inte om det fortfarande håller på så här. Jag hoppas inte. Men jag tror tyvärr det. 

 

För ett tag sedan var det ytterligare ett fall. En lärling som hade misshandlat en tjej. En stalltjej. 

vad fick han för straff av vårt förbund? Inget. Man gjorde en utredning om han hade misshandlat en häst. Mer än så blev det inte. Trots att han har erkänt. Trots att han väntar åtal i riktiga världen. (läs här) 

St kan inte agera på en polisanmäla.

– Vi som förbund har ingen möjlighet att agera på en polisanmälan eller ett kontaktförbud, men det har arbetsgivaren, säger Johan Lindberg, generalsekreterare på Svensk Travsport.

 

vidare säger han också. 

– Svensk Travsport fördömer å det grövsta all form av misshandel och trakasserier. Det är väldigt allvarliga brott som lärlingen nu är anklagad, anmäld, men inte dömd för. Det är alltid bedrövligt när en människa inte känner sig trygg på sin arbetsplats. Här vilar ett stort ansvar hos arbetsgivaren.

 

Det enda jag ser i det här är en tjej som blivit utsatt för misshandel och trakasserier. Och istället för att svensk travsport. Vårt förbund. Hennes förbund. Ställer sig bakom henne. Ställer dom sig bakom den som har misshandlat. Det som borde vara avstängd. Dom lägger ansvaret på någon annan. (arbetsgivaren) 

Vist det är arbetsgivaren som också ska agera. Självfallet. 

 

Men vad gör ni som förbund. Hur får ni oss tjejer att känna sig trygga? 

I veckans brev  skriver Johan om den etiska plattform ST har. Det är jättebra att ha en plattform. Det är bra att ha rutiner. Men dom ger inget när dom inte följs. När det fortfarande är en matcokultur vi har att göra med. 

Anmäl. Säger du. Stänger av kusken i fråga. (bra) och säger att du har hört rykten om det här. Och rykten om andra. Och påhitt och ni försöker sålla i det som är sant och inte.  Man måste anmäla. 

Men då måste ni göra en miljö inom travet där man faktikst vågar anmäla. Förändring sker inte bara. Det måste man jobba för. 

Jag gissar att det jag fick höra som 18 år får många 18 åringar höra. Och jag gissar att många är som mig. För unga för att säga ifrån. 

 

 

 

 

 

 

Nu har det återigen blåst upp till storm runt en banveterinär. Åbys för att vara mer korrekt. Och för att vara mer exakt så är det nog mest runt denna herre det har blåst vindar om. 

 

Folk är arga. Tränare är arga. Kuskar är arga. Skötare är arga. Svensk travsport är arg.  Eventuellt de enda som inte är arga är nog spelarna.  Fast det är iof osett. 

 

Det ska bojkottas. Kuskar och tränare ska inte längre fara till Åby för att starta. För när man sätter sin fot där anmäler Anders Berqvist en till höger och vänster. Lindberg skriver veckor brev angående veterinären som har en agenda och det är att sänka travet i stort. 

 

och det har han kanske. För annars skulle det ju hagla anmälningar mot Berg och Lövgren och montéryttare till höger och vänster. Tänker jag. 

 

Jag tänker också. När jag läser vad Ludde har skrivit om det hela (här) 

"Jag hoppas verkligen att Svensk Travsport sätter ned foten och tar det här

När man jobbat hela helgen. Kört de antal mil det är till Boden. Hänga en stund på Bodentravets årsmöte. Körde de antal mil det var hem. Bakat inför morgondagens årsmöte på Vitsand. Var det rätt skönt att ta på sig stallskorna och vandra genom leran och ut till hagarna. Inte lika skönt att min lilla vita fyrbenta vän även hon traskade brevid mig där i leran. Man kunde ju kanske valt en annan färg på en hund som är en tvärhand hög från marken .

 

 

i hagarna står fyra grabbar och tittar på mig med spetsade öron. Oklart om det tittar på mig med sina stora kloka bruna ögon för att det är hungriga eller för att det är jag som kommer traskande. Vad som däremot är säkert att helgens stress från  jobb på akuten försvinner mer och mer i leran när jag öpnnar hagen och kliar Abbe bakom öronen. 

 

När folk frågar mig hur jag orkar med hästarna om jag inte blir less. Brukar jag fundera hur orkar folk med livet utan hästar? 

 

Utan spetsade öron och nyfikna kloka ögon och en mule som är mjuk som sammet. 

 

Att jag gillar tävla och trav. Det gör jag. Men inte lika mycket som jag älskar dom där fyrbenta murveldjuren som mest som alltid ger mig gråa hår. Att sitta bakom en häst som springer fort är en adrenalinkick. Att vända upp en häst i starten och se hur alla muskler spänner sig när de tar i och lägger sig ner och springer. Det är mäktigt. 

Fast att skritta längst en skogstig med ena benet dinglande på sidan om fotstödet, det är terapi. 

 

 

För även om jag ibland vill slita av mig håret i frustration. (laga hagar i -25 grader är tex inte en höjdar aktivitet i mitt liv.) så är det där lugnet jag känner så fort jag andas in hästdoft som får mig att leva. När man bara kan vara här och nu. Hästarna bryr sig inte om att jag har tider att passa. Jobb att sköta. Bilar att tvätta. Mat att laga.

Hästarna står där och spetsar öronen när jag kommer. Vare sig jag är ledsen, arg eller upprörd. Så möter jag ett par stora bruna ögon som tittar på dig. Och just då spelar inte så mycket av omvärlden roll. Just då kan jag bara vara här och nu. 

Just nu kan jaf bara lyssna på när hästarna tuggar sitt hö medan jag själv lindar upp 2168561654 benlidor och viker undan 5587686454878 olika paddar. Just nu kan jag bara känna lugnet, även om tålamodet testas pga fleeclindor och spån aldrig var en bra idé ihop. 

 

Hästar och trav är kanske en livstil. Jag vet inte. Det jag vet är att jag vågar inte vara utan. För jag tror hela jag skulle gå sönder då. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första Ishockeymatchen. Du är lite nervös, söker med blicken över läktaren: Hittar din mammas trygga blick och din pappa som hejar på. Ut på planen. Publiken jublar. Skriker. Det känns ju lite konstigt att gå på samma ishockeyrink som de stora namnen. Joel Lundqvist och Foppa när du igår satt och lekte i sandlådan med dina kompisar. 

 

På samma sätt som du inte kan bli hockeyproffs innan du tränat och spelat i alla små cuper som finns där dina föräldrar sålt kaffe medan snönfaller  ute. Kan ju inte alla börja sin bana inom travet och vara Adrian Kolgini.

 

Det som är underbart med våran sport, det är att alla kan vara med. Alla har en chans att vara på trav. Vare sig du är proffs eller amatör. 

 

Ingen kan börja med att vinna Stanley cup och ingen kan börja med trav och göra sin första start i Elitloppet. Lösningen på att få folk till banorna ligger inte i att vi enbart gör det stora loppen större. Det är redan stora. Det drar redan publik. Vilket i sig är viktigt. Jag tror att alla vi som någon gång satt sin fot på Solvalla sista helgen i Maj kan berätta magiska historier om stämningen och loppen. Hästarna och sporten.

 

V75, Åbys stora pris, Norrlands stora pris, Prix D´amerique. Björn Goop, Erik Adielsson, Tarzan.  Sebsatian K, Nuncio, Månsprinsen A.M. Är lika viktigt för vår sport som Zlatan är för fotbollen, Tiger Woods för golfen eller Björn Borg var för tennisen. 

 

Men hur kan vi få nya vinnare i alla stora lopp. Hur kan vi få nya Björn Goop och Stig H Johansson om det enbart är på det stora loppen vi satsar på? 

 

Ibland läser jag nån krönika i nån kvällstidning om hur Ludde tycker allt som oftast att travet ska vara i södra Sverige. För det är där sporten är. 

 

Nej herr Ludde. Travet ska vara i hela Sverige. Där ungdomarna är. Där barnen är. Lika mycket som vi behöver er stora. Ni som har gjort namn i den här sporten. Lika mycket behöver ni oss. Vi som inte till hör de stora banorna. Vi som anmäler till breddlopp. Vi som startar på lunchdubbeln i Boden. (eller för den delen på Åby) 

 

Travet behöver komma närmare folket. Och det gör vi på våra mindre banor. När det är mindre lopp. När publiken kan få en chans att komma nära hästarna.  

 

Barnfamiljer som åker på byggdetrav på Vitsand en sommardag och sitter i gräset och fikar samtidigt som någon låter sin häst beta i gräset inte så långt därifrån. 

Där skapar vi ett intresse. 

 

Vi behöver travlekis.  Vi behöver bättre ponnysport.(Jag tror inte Rolf- Göran Bengtssonn började sin karriär med att ta en OS-medalj)
 Vi behöver möjligheten att testa på trav. Utan att bli Adrian Kolgini. Men med drömmen. 

 

 

 

 

 

Ibland kan jag inte riktigt förstå hur en hel dag bara kan vara slut och det enda jag har gjort är att vara i stallet. 

Det är ju inte precis så att jag bedriver ett proffstall med 150 hästar i träning. Jag bedriver en liten amatörrörelse med tre hästar i träning som för det mesta uppskattar gångarten galopp mer än trav. 

(Men jag känner elitloppet är inte långt borta) 

 

Men ibland känner jag att en anledning till att mina dagar för det mesta innebär att jag hänger i stallet är att jag när jag ska mocka ut boxarna på morgonen lyssnar på musik och helt plötsligt är jag inte längre i ett stall.

Boxen är med min scen. Grepen min microfon och jag. Jag är Beyonce.

 

Bara lite mer tondöv och taktös.

 

 

 

Ibland händer det att jag tränar mig själv också. Jag ÄLSKAR att träna. I ca tre minuter sen är jag otroligt less och måste göra något annat. Och medan jag tappar all kordination och konsentration stirrar jag surt på dessa hurtiga människor som lätt kan ställa sig på löpbandet ii 60 min gå av och sen flytta en liten lock från ansiktet och gå vidare ut till en fin middag som kräver annat än röda kinder som sprutan svett.

 

Men så igår. Så kom jag på det! Det ultimata träningspasset för oss travälskande människor. ( är inte helt säker men kan även gå att kombinera detta med tex kattmänniskor.)

 

 

 

 

Ibland när folk skäller ut mig på jobbet brukar jag fråga dom " Vad ger dig rätten att ta din dåliga dag och lägga den på mig. Det är inte mitt fel att du på akuten och missade en klipptid. " Eller vad det nu kan vara jag blir utskälld för på jobbet. För det deras ilska kan vara allt mellan himmel och jord.  Och på mitt jobb kan jag förstå att folk är arga frusterade och har ont. Jag kan förstår att folk i kris beeter sig illa. Agerar på sätt det i vanliga fall inte skulle agera. Men det ger dom inte rätten att beete sig illa mot mig. Har jag en dålig dag. Har jag ingen rätt att låta det gå ut över någon annan. 
Och du på svensk travsport. (Låt oss kalla dig Marcus) hade du en dålig dag, så har du ingen rätt att låta det gå ut över mig. Jag är jätte ledsen att DIN dag sög. Men jag är mer ledsen att du förstörde min dag. 

 

Kanske var det så att du har tagit emot 34 samtal före mig om klagomål om saker och ting. Så när jag ringde då rann bägaren över? Kanske var det så att du har sovit dåligt inatt så du var trött. Kanske hade inte dina kollegor brygt en ny kanna kaffe så när du kom och skulle fylla din mugg med denna svarta dryck fick du sumpen. 

Kanske har det hänt dig något tråkigt i ditt privatliv. Men inget av detta ger dig rätten att beete dig som en idiot mot mig. För inget av vad som hänt dig är mitt fel. 

 

Jag har också dåliga dagar i mitt liv Marcus. Dagar då jag vill lägga mig på golvet inne hos en patient och bara skrika. Ibland vill jag bara skrika på en patient också. Inte för att patienten har gjort något. Utan för att jag inte är på topp den här dagen. Men se Marcus jag har precis som du valt att jobba med ett jobb där jag träffar andra personer och dom har inte valt mina dåliga dagar. 

 

När jag ringde dig Marcus viste jag att JAG hade gjort fel. Det viste jag för jag redan hade pratat med Skellefteåtravet. Men du förstår Marcus det var ett ärligt misstag. Du vet sånt som ibland händer i livet. Jag är inte felfri eller perfekt även om jag vill tro det. 

 

Jag startar ca 15 gånger per år med mina hästar. Jag är inte riktigt lika på topp som låt oss säga Helena Burman som snittar dom starterna varje månad. Jag är inte proffs. Jag är en amatör i norrland som sysslar med det här på min fritid.  Jag försöker verkligen vara på topp och läsa in och förstår allt ni ändrar i den här sporten. Men nu hade jag missat det här. Jag hade missat att min kusk som ska köra min häst måste anmäla och godkänna att han ska köra min häst. 

 

Och du förstår Marcus min kusk han är inte Björn Goop. (Björn Goop hittar inte till Skellefteås travbana) min kusk är en herre som sist han körde för någon annan var för ett år sedan annars kör han sina egna hästar. Vilket var vid fyra tillfällen förra året. Han hade också missat att han skulle godkänna att han skulle köra.

 

Du förstår Marcus både han och jag trodde det räckte att jag sa vid anmälan när jag ringde till din otroligt trevliga kollega som pratade den där härliga underbara stockholmskan att han hade lovat att köra åt mig. Alltså inte den trevliga kollegan. 

 

 

När jag såg att ni hade satt upp fel kusk på min häst så tänkte jag att det var ett misstag. Men sånt händer ju. Så jag ringde travet. Fick en jättebra förklaring om vad som var fel. (efter att hon hade läst på och ringt runt för inte ens de på kansliet förstod varför inte "min" kusk stod uppskriven.) 

 

Hon bad mig ringa till travsport. Jag var lite skeptisk. För jag insåg ju att felet var mitt och min kusk så vilka skyldigheter har ni att ordna det här till mig. Svaret är ju inga. Men sen tänkte jag att vi gör alla misstag. Vi gör alla fel. Jag kan ju iaf försöka få förklara missförstånden och kanske kan ni ändra kusken. Loppet är ju ett breddlopp i skellefteå om en vecka. Startlistan var precis färdig. 

 

Jag tyckte det var tråkigt att måsta stryka min häst enbart för ett missförstånd. 

 

Jag var inte riktigt beredd på hånskrattet du gav mig det var jag inte. Men jag antar du helt och hållet är medveten om hur min häst är? att han är lätt stressad framförallt med nya saker och kuskar. Att jag inte vågar släppa ut honom på banan med någon som aldrig kört honom. Att det är en fara för både hästen, kusken och alla andra på travet.  Min häst är snäll. När man känner honom och han känner en. Han är en såndär amatörhäst du vet. 

 

Men jag antar att du hade all rätt i världen att nästintill skrika och håna mig i telefonen. För jag menar hade ju gjort fel. Men jag tänkte att ni kunde ju byta kusk i v75 pga försenat flyg. Kanske ni kunde vara hjälpsam med mig också. 

 

och vet du vad Marcus. Jag hade tagit det om du hade på ett lugnt och sansat sätt pratat med mig. Inte hånat mig i telefonen. Inte varit så otrevlig och tyckt att " Var jag så dum att jag gjort det här felet får du skylla dig själv. Vi har inga skyldigheter" så hade jag tagit det.  Jag har inte så många starttillfällen med mina hästar. Jag lunkar på med min träning och drömmer om stora lopp men jag är nöjd med mina breddloppsdagar i p21-lopp. Så jag hade tyckt det var otroligt tråkigt att inte få starta. Men ni har era regler och det förstår jag fullt ut.

 

 

Det jag egentligen ville säga till dig Marcus är förlåt att jag där i slutet av telefonsamtalet la på innan jag helt sagt tack och hej. Men du förstår Marcus jag hade precis fått en dålig dag kastad i ansiktet på mig och kände mina tårar bränna. 

 

Och sen Marcus. Tycker jag att du ska stega upp till dina kollegor och säga " FAN VAD NI ÄR TREVLIGA" för det är dom. Och hjälpsamma. Du kanske ska be om tips där? 

 

Och Marcus. Man har faktiskt en skyldighet att vara mänsklig. Det har man. 

(PS .Rätt häst och kusk kommer finnas på banan på söndag .ev rätt tränare också)  

 

 

 

Jag skrev en sak på twitter. "Jag kallar mkt av det ATG gör hur man håller folk borta från banorna.. Steg ett två och tre" 

ang den här krönikan som Tarzan skrev. 

 

Sen fick jag ett snabbt svar att det var det elakaste tweet snälla malin hade skrivit. ever. (även om jag inte tog det så allvarligt ska läggas till) 

 

Men sen tänkte jag att jag kanske ska försöka beskriva det jag menade. Vad jag känner och vad som gör mig rädd.  (så var tvungen att ta upp bloggadet för en stund bli inte allt för glad Noppan) 

 

Endel människor säger att det är slut med att folk kommer till banorna. Det är framför tvn och på liven det gäller att se trav nu. Den tanken gillar inte jag. Jag tror inte att någon som håller på med trav vare sig det är som proffs eller glad amatör sysslar med det här för att det ska vara folktomt på banorna. Och tycker man att det är okey att det är 5 personer på solvalla en v86 dag så tycker jag att man ska sluta med trav. För jag tycker inte att spelet får ta över sporten. 

 

Jag förstår att det inte alltid kommer komma folk i strömmar till travbanorna. Inte ens jag uppskattar ett lunchlopp i Boden när det ösregnar. (eller jo jag tycker det kan vara lite mysigt det med. Men jag är ju som blev) Och jag inse också att atg-live och sändningar på tv är JÄTTE VIKTIGT för vår sport. (drönar bilderna i starten och tom gps-brickorna tycker jag är lite småroliga.)

 

Men att sända live och sända på tv får aldrig ta bort fokuset från det vi vill. Folk ute på banorna. 

 

Virtuell Racing är inte svaret. Att spela på hästar som springer ett lopp i en dator är inte ideén som gör att folk kommer ut till banorna. Det är inte så vi får människor att börja med trav. 

För även om det är så att travet behöver sina spelare så behöver spelarna något att spela på. 

Vinnie, hur söt han än är i sina försök att bli travhäst får inte folk ut på banorna.

Lotten Booost får inte heller folk ut på banorna. Det får kanske mer människor att spela på trav. 

Men det kan inte vara det enda vi siktar på för tillslut har vi inget trav alls. För vem behöver hästarna, amatörerna, proffsen om man kan rita en häst och spela ett dataspel och vinna lika mycket pengar där som på riktigt? 

V86 på två olika banor som börjar halv nio är inte heller svaret. Det är svaret om man vill ha folk framför tvn. Då är det smidigt. 

Börja v75 16.20 är inte heller svaret. (iaf inte när det kostar att komma in på travbanan och maten man får köpa är allt som ofta lika dyr som på Arlanda) (Hejdå alla barnfamiljer) 

 

Vi kanske inte bara kan förlita oss på att folk kommer tillbanorna. Det krävs jobb. Men det vill vi väl göra? 

Det är ju kul! Det är ju det vi vill visa. 

 

Och exakt hur mycket av detta visa ATG? Ca 3 min bildspel där de mest pratade om hockey och man fick inte se ett enda lopp. (jag vet inte hur svårt det är att filma, men vi filmar provloppen på Vitsand. Och vi är en liten förening, inte atg som lägger miljoner på gps system i nummerbrickor) 

Hur mycket skrev travronden om detta? Inte många rader. Här har vi ju den ultimata chansen att visa folk hur roligt det här är: Hur fina hästarna är. Hur DUKTIGA vi är. 

 

Att travet kanske inte blir som förr, när folk skolkade från skolan och åkte buss till närmaste bana 20 mil bort. Det förstår jag. Men att vi i travet ska tävla inför tom publikplats. Det är inte trav. Det är en industri. 

 

 

 

(imorgon kan jag skriva om hur viktigt vi småbanor och amatörer som lever på hoppet är för travet puss å kram )

 

Selar ut hästar drar ner mössan över öronen och slänger en halsduk runt huvudet .

Kör hästar .

Inser att oj nu är det bara en timma kvar tills du ska fara till Kallax för vidare färd till Stockholm och du har inte packat än . Så du kastar ut hästen och kastar dig i bilen rusar upp till lägenheten men hinner hälsa på grannarna längta väggen . Grannarna som stirrar lite konstigt på dig och du funderar varför .

Sen ser du dig i spelgeln och tänker därför .

Ni vet när man sitter i sin soffa en lördagskväll i pyjamasbyxor stor tröja och en gigantiskt stor stickad kofta på sig, och för att avsluta locken som troligen skulle kamma hem vilket stilpris som helst har man även tjocksockar (raggsockar?) på sig. Man vill ju inte frysa om fötterna. 

 

Så sitter man där uppkrupen i soffan med sin tekopp ( Egentligen ingen tekopp, för det innebär att jag skulle vara tvungen att gå från soffan och in i köket och det är fler steg och rörelser än vad jag orkar med.)

 

Planen för kvällen är att se en dålig serie eller en bra film. 

 

Så börjar grannen ha fest. Volymen blir högre och högre av deras musik som de gärna sjunger med i. Du höjer volymen på tvn och tänker att det är ju lördag. Fest måste man ju få ha. 

Tillslut har du max volym på tvn men hör inte vad det säger för musiken i grannens lägenhet är så hög att dina trumhinnor spricker.

 

Så du tar ett beslut att ändå trots din förkylning som gör dig orkeslös ska gå över och be dom sänka ljudet. 

Ja det kanske gör dig till tant oerhört fort, men hellre tant än galen yxmördare. För jag kände det var lite dit jag var påväg pga av detta DUNKANDET och skönsång som absolut skulle passa i idol. Ja ni vet den delen av idol man gillar att se de första avsnitten i början när folk inte kan sjunga. 

 

 

 

 

ringer på dörrklockan. Ingen öppnar. Självklart MAN SKULLE INTE ENS HÖRA OM EN BOMB SMÄLLDE AV DÄR INNE.

 

Jag ringer ringer riiiiiiiiiiiinger. Ingen öppnar. När väl dörren öppnas, inte pga av mitt ringande utan mer pga av någons röksug uppenbara sig den snyggaste människan jag troligen sett i mitt liv. 

 

 

 

Jag kan säga allt arga jag hade tänkt säga åt honom fastnade någonstan påvägen och jag viste inte ens varför jag var där. 

 

Jag tror jag tänkte varför kan jag inte bara vara en sån som typ iaf har på sig jeans när hon ska skälla på grannen och inte pyjamasbyxor.

 

Sen började dom sjunga " I EN ROSA HELIKOPTER SKA JAG FLYGA HEM TILL DIG" och minnet återvände fort. 

 

Ljudet sänktes. Jag gick hem. Satte mig i soffan med min icke existerande tekopp. Hörde lite dov musik från grannen. Men jag menar i lägenhet en lördag det är väl helt okey. 

 

20 min varade det. Sen var det åter igen som om hela piteås festkommité var i mitt vardgasrum och hade rayv. 

 

Osäker om socialtjänsten har något med lurviga djur att göra men man tar ju gärna det säkra före det osäkra när det kommer till ena juvel. 

Det här inlägget kommer kanske en vecka sent. Två? Tiden går fort nuförtiden. Jag har inte skrivit det här tidigare för att jag har ingen dator. Och jag har för tjocka fingar för att skriva ett långt inlägg på min mobil. Samt inget tålamod för att skriva ett långt inlägg på min mobil. Jag vet inte om ni har provat skriva en novell på mobilen. Jag gör det rätt ofta just för att jag gillar att skriva noveller i princip till allt här i livet. Framförallt sms. Vilket inte alltid uppskattas Men å andra sidan jag är för gammal för att bry mig allt för hårt om vad andra tycker. Men det är tidskrävande att skriva långt på en mobil. Jag förstår varför man uppfann de där små bilderna man kan skicka. 

Nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Nu var det en hyllning jag skulle skriva. Hyllningar är bra. Vi hyllar förlite i vår värld. Man får inte vara duktig. Och är man duktig får man inte vara för duktig. 

 

Det jag skulle skriva för en vecka sedan. Eller två var FAN VAD DU ÄR BRA NOPPAN! 

 

" Malin nu är du sådär gulligt förkyld som Meg Ryan i You've got mail" 

Det var väldigt snällt sagt. 

Och det är ju absolut så man känner sig när man är förkyld .Som Hollywood.

Förövrigt vet man att en hästtjej är sjuk när hon inte orkar gå till stallet. 

För där är man ju hur döende man än må bli .

Ni vet när klockan slår 02.43 på natten. Och du ligger där i sängen raklång. Klarvaken. Nerverna på helspänd.

Du är redo att attackera när som helst. Lönnmördare finns överallt. Låste jag dörren.

Kanske ska jag kolla under sängen en gång till. Garderoben var inte den stängd för ett tag sedan. Den är nog stor att gömma sig i. Kanske borde kolla.

Ja ni vet om man hade vågat.

För exakt VAD skulle jag göra om det faktiskt låg någon där under sängen. Med svara ögon och gula tänder som blänker i skenet från lampan jag skulle vara tvungen att tända.

Så jag vågar ju inte kolla.

Jag vågar ju inte ens tända lampan. FÖR VAD GÖR JAG OM NÅGON STÅR DÄR?

Så trots att det känns som att mörkret sakta men säkert stryper mig är det iaf bättre än att möta mördarens blick när jag tänder lampan.

 

 

 

 

Låt mig berätta.

Kastade ner träningskläder i min väska åkte till gymmet. (heja mig) 

Skulle byta om. Har köpt nya träningskläder. Sjukt snygga om ni frågar mig. Tar fram sportbhn. 

River av lappen och ska dra den över huvudet. Jag tycker det är lite trångt. Har väl blivit lite stel. Är ju ändå snart 28. Livet blir liksom inte vigare.  

 

Sen händer förvandlingen. Jag blir Dolly Parton. 

Man blir tydligen det när man drar på sig en sportbh storlek xxxs. (köpte jag kläderna på barnavdelningen?)  

Ni vet brösten trycks ihop hamnar under hakan. 

Samtidigt som armarna liksom inte kan hänga på sidan. Dels på grund av Dolly Parton brösten. Men även för att tyget på den millimala tygstycke skär in i armhålorna.

 

Inte kan man andas heller. Det upplever jag ofta är svår när lungorna liksom trycks ut från kroppen och revbenen knäcks. 

 

Där står jag. I omklädningsrummet på gymmet med lungorna på golvet och revben utstickande på sidan med en push-up som skulle göra varje Paradis hotell deltagare avundsjuk. Eftersom jag inte kan röra mig funderar jag hur jag ska kunna få av mig fanskapet. 

De andra i omklädningsrummet funderar nog lite över stånkandet och stönande och de akrobatiska övningarna jag gör för att föröka luxera armarna så jag kan dra tygstycke över huvudet igen. 

 

Värsta träningspasset ever.